Skotska regissören Paul McGuigan har tidigare regisserat gangsterdramat Gangster No. 1 (2000) och Wicker Park (2004). Nu kommer han med den amerikanska gangsterfilmen Lucky Number Slevin med en hel drös av kvalitativa aktörer i rollerna efter ett manus av debutanten Jason Smilovic. Vi får följa Slevin (Josh Hartnett), killen som är på fel plats vid fel tillfälle. Av misstag identifieras han som en man han inte är och hamnar i kläm mellan den undre världens två rivaliserande bossar: The Rabbi (Ben Kingsley) och The Boss (Morgan Freeman)…
Lucky Number Slevin är en intelligent rapp thrillerkomedi som försöker vara för smart för sitt eget bästa. Filmen startar upp som en kufisk misstagen identitet härva i bästa Guy Ritchie manér med skurkar med udda namn och hejdukar. Ett stilfullt foto ger den självförtroende och medan man njuter av att ha fått en ny gangsterkomedi i knäet så spottar den ur sig härliga snabba vändningar i historien. Josh Hartnett gör sig inte allt för anonym i huvudrollen utan gör riktigt bra ifrån sig medan vi kan se Bruce Willis i en seriös tagning av sin roll i Oss torpeder emellan (1999) som en mer hårdkokt lönnmördare. Nästan roligast är Lucy Liu som lekfull granne som med förtjusning engagerar sig i Slevins förvecklingar. Att se Morgan Freeman spela skurk igen gör också bara gott för hjärtat. Varken Freeman eller Ben Kingsley gör emellertid något extraordinärt utan tyngden ligger på foto, rolig dialog och förvecklingar.
Det kufiska nästan deckarliknande tempot när både vi och Slevin försöker få grepp om vad som händer är filmens starka punkt. Efter att ha rullat på i denna komiska veva i över halva filmen bestämmer den sig emellertid för att dra till med en totalomvändning och bjuder på flashbacks och förklaringar i en helt annan ton och begår nästan harakiri på kuppen. Lucky Number Slevin lider av en sluttwist-hybris som tyvärr sänker reprisvärdet rejält. Annars skulle ett högre betyg varit solklart. För det är inte bara en befriande kompetent film, den är snygg också! Varför då McGuigan ska slarva sig mot slutet är då beklagligt.
Lucky Number Slevin är en av de intressantaste filmerna i år hittills. En lovande premiss gör att man inte kan annat än bli underhållen av McGuigans film som har en aning noir i sig, för på nåt sätt passar allt ihop i slutändan. På ett uppfriskande sätt går den sin egen väg från den typiska Hollywood filmen och om man bara satsat på en helgjuten ton så skulle den säkerligen ha kunnat bli en ny Snatch (2000). För när kroppar börjar falla och roller börjar vändas sitter man alert där och tar glatt emot. Det vill säga innan det blir lite väl mycket.
