The Man from Deep River, eller Deep River Savages som den även kallas, var inte bara startskottet för den ökända kannibalgenren utan är även en nästan rak kopia av westernklassikern A Man Called Horse (1970) med Richard Harris. Historien är förflyttad till Sydostasien där den brittiske fotografen John Bradley befinner sig. Tillsammans med en infödd guide ger han sig ut på de smala floderna i en djungel där det fortfarande finns stammar som aldrig sett civilisationen i ansiktet. Snart finner Bradley sin guide mördad av giftpilar och sig själv tillfångatagen av en primitiv stam. Till en början tar han alla tillfällen har får till att försöka fly men han börjar snart lära sig hur människorna lever.
Till skillnad från sina efterträdare visar The Man from Deep River en tämligen romantiserad syn på djungellivet där John Bradley efter att ha först blivit tillfångatagen alltmer assimileras i stammen och tar del av deras seder. Det var först när Ruggero Deodato kom med nästa del i genren, Last Cannibal World (1977), en film som regissören Umberto Lenzi avböjde att göra, som den nattsvarta cynismen introducerades och blev ett av kännetecknen. Lenzi har själv erkänt att kannibalismen i The Man from Deep River aldrig var menat som ett centralt tema och inspirationen till filmen kom snarare från Mondo-filmerna, en italiensk dokumentärgenre som med åren blivit allt mer fascinerad vid död och vid den tiden även börjat producera fiktiva inslag.
The Man from Deep River skiljer sig därför från sina gelikar på flera punkter men våldet och djurplågeriet som är en av konventionerna är emellertid här, vilket orsakade att filmen blev en av ”Video Nasties” i Storbritannien och har problem med censuren än idag. De scenerna är också magstarka att se och man vrider på sig lite åt att djur hetsas mot varandra till döds. I sin jakt efter att chocka glömde italienarna uppenbarligen ett par etiska samvetskval bakom sig. Resten av filmen är annars intressant och genrestjärnan Ivan Rassimov passar bra som västerlänningen med sin blonda kalufs som står i kontrast mot de mörkare infödingarna. Som alltid i genren är atmosfären utsökt fångat. Mycket på grund av inte allt för stor budget så blir djungelkänslan också starkare när de även spelat in på plats. Ofta får därför filmen en dokumentäraktig känsla, det vill säga, när man inte reflekterar över att stammen har en lite väl tillrättalagt avancerad by eller kläder.
Att filmen som nämnt i synnerhet hämtat inspiration från Mondo-filmerna märks redan i förtexterna som meddelar att filmen spelades in med en verklig stam och en del av ritualerna som visas i filmen verkligen utövades. Självfallet var detta framförallt en marknadsplåj i tradition med exploitationfilmerna om exotiska världar och folk där det ofta annonserades hur verklighetsbaserade historierna var.
Att filmen öppnar med att Bradley stiger ur ett SAS plan är en trevlig inledning för oss nordmän. Efter en snabb introduktion i vältrampade spår där Bradley hamnar i djungeln faller filmen in i ett långsamt travande tempo som säkerligen överraskar. Allt grövre våld skulle lätt ha kunnat klippas bort då det här i grund och botten är en kärlekshistoria och en inre resa för en man som förändrar sin syn på våld och vad som är viktigt i livet. Daniele Patucchis finstämda och ofta repeterade signaturmusik vidhåller den mer romantiska nedtonade stämningen som aldrig blir hotfull eller spänningsladdad.
Den ständigt halvnakna till helnakna Mei Mei Lai är inte den bästa av aktriser, men hon matchar bra in bland resten av stammen. Lai och Rassimov var båda två av kannibalgenrens stora stjärnor och var och en medverkande i inte mindre än tre filmer.
Umberto Lenzis regi är som vanligt en intresserant mix mellan talang och amatörism. Visst är det också en blandning av Lenzis kunskaper, det italienska fotot, musiken och djungellivet som kompenserar den annars tunna och slapphänta premissen. Viktigast är det att veta att även om The Man from Deep River må ha varit födelsen för en grym och ökänd genre så skiljer den sig långt ifrån vad man kan förvänta sig av en kannibalfilm. Istället är det ett drama som bortom sina uppenbara skavanker bjuder på förvånansvärt fina scener. Att den tyvärr kan kännas både tam och lite tråkig gör det svårt att höja den allt för mycket men med The Man from Deep River gjorde Umberto Lenzi sin första och nog faktiskt den bästa filmen i sin kannibaltrilogi.
