Mannaja

|

Under 1970-talet hade Spaghetti westerns börjat gå på tomgång efter att oräkneliga parodifilmer tagit över marknaden. Det var då som den italienske genremästaren Enzo G. Castellari kom med sin mystiska och symbolikfyllda Keoma som gav den utdöende subgenren en sista vitaminchock och lyckades spotta ur sig ännu ett par rullar innan den tillslut försvann i och med 80-talets inträde. Hjälten blev återigen en känslostyrd hjälte med kraftfulla minnen och en av de filmer som sprang ur genrens återfunna popularitet var Sergio Martinos Mannaja som onekligen hämtat en hel del inspiration från Castellaris film.
Maurizio Merli (som blev känd för att han var så lik Franco Nero) spelar den yxsvingande prisjägaren Blade som en kväll rider in i ett litet korrumperat gruvsamhälle styrd av Philippe Leroys handikappade fundamentalistiskt kristna boss.

Sergio Martino inleder med en stämningsfull scen där Donald O’Brien jagas genom ett dimmigt träsk av Merli, ridandes i slow motion i dennes spår som om han vore döden själv. Plötsligt hörs ett svischande ljud när en yxa flyger genom luften och kapar O’Briens hand mot ett träd. Visuellt slående, brutalt och jäkligt effektivt. Efteråt är man nämligen taggad till tusen. Filmen lugnar emellertid ner sig till att bli ett underhållande och stilistiskt avsnitt i genren som klarar att stå på sina egna två ben.
Likheterna med Keoma slutar inte vid Franco Neros alter ego Maurizio Merli, filmens visuella stil eller liknande tematik. Bröderna Guido och Maurizio De Angelis har gjort musiken för även Mannaja och så fort den manliga baritonen drar igång med att skandera: ”You’re… Alone… A… Soooolitaaary… Man” till förtexterna, och som han kommer att sjunga om och om igen genom filmen, så kan man inte annat än slås av hur lik musiken är jämfört med Keoma. Eftersom allt ovan nämnda tillhör vad jag gillar bäst med filmen blir det svårt att kritisera detta vidare hårt och istället bara glädjas åt att Martino visste vad krutet skulle läggas på.

Bakgrunden till hjältens beteenden lär vi som vanligt i italienska filmer, inte bara i westerns, känna genom flashbackscener. Vår tystlåtna hjälte differentierar sig själv en aning från mängden av nihilistiska westernprotagonister genom att han aldrig känns lika mycket som en överman som man är van vid. Han får inte bara stryk ett flertal gånger utan utsätts dessutom för filmklassisk tortyr i en scen som fick vår censur att hicka en aning.
Dimma och rök spelar en stor roll i att bre på den ödesmättade stämningen, samt var ett effektivt sätt att dölja att studion höll på att renoveras. Martinos bildspråk gör det aldrig tråkigt att titta med snygga inramningar där skurkens profil upptar ena halvan av bilden medan hjälten står i bakgrunden. En del slow motion används men sparsamt.

Karaktärsporträtten är över medel där Merli trots sin stämpel som fattigmansversionen av Franco Nero gör ett starkt framträdande som Blade medan John Steiner gör sig minnesvärd som tysken Voller med sin långa smala pose och sina två rottweilers. O’Briens roll som efterlyst skurk är det enda förutom Merli som får en egen sång som karaktäriserar hans förrädiska egenskaper.
Mannaja är en traditionell spaghetti western som må vara ett senkommet bidrag som sammanfogar delar av vad vi redan sett, men den gör det snyggt med en intressant story och en visuell stil som är godis för ögonen. Att filmen spårar ur en aning i slutet med logiska luckor förlåts till viss del av filmens ibland förvånande brutalitet, då tänker jag framförallt på ögontortyrscenen, samt en härlig atmosfär. För att inte nämna De Angelis suveräna musik. En del twister är inte så förvånande men filmen levererar där den ska och har tillräcklig originalitet för att göra sin egen röst hörd utan att falla i tråkighetsfällan. Sedan vill man inte tacka nej till lite härlig yxaction!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *