Arne Mattsson är en av svensk filmhistorias mest produktiva och ombytliga regissörer. Från att ha skapat en evig svensk filmklassiker med Hon dansade en sommar och därmed släppt lös den svenska synden på omvärlden när han lät Ulla Jacobsson bada topless slutade hans karriär i direkt till videos action med fallna filmstjärnor som gjorde vad som helst för lite pengar. Inte konstigt att han också är en av de mest utskällda svenska regissörerna och det var just efter ett avbrott på sju år som Mattsson gjorde en comeback 1985 med thrillern Mask of Murder som i Sverige gick direkt till video. Utspelandes i Kanada men inspelad i Stockholm och Uppsala huserar filmen inga mindre än Rod Taylor och Christopher Lee i huvudrollerna.
Flera unga kvinnor hittas med struparna sönderhuggna av en skarpslipad rakkniv. Ett stort polisuppbåd får snabbt upp spåret efter mördaren, som möter sitt öde i en kaskad av pistolkulor. Det låter som slutet på historien, men det är bara början. Snart drabbas staden av nya, bestialiska kvinnomord. Är det en galning som imiterar dåden, eller har mördaren rent av kommit tillbaka från andra sidan graven?
Under 1950 och 60-talet regisserade Mattson fem filmer i sin färg-serie om privatdetektiven John Hillman. En franchise som betraktats som en föregångare till den italienska giallo-boomen som sedan slog an på 1960- och 70-talet. Ironiskt nog känns också Mask of Murder som en svensk giallo! Även om det måste sägas att det är lite udda att se Rod Taylor traska omkring i ett snötäckt Stockholm och spatsera framför Johanneskyrkan. Man kan lätt konstatera att svenska landskapet inte lämpar sig optimalt för en hårdkokt polisthriller som försöker efterapa amerikanska mått. Det emellertid blir inte så pinsamt man skulle kunna tro och definitivt inte i bottennivå med legendariske regissören och producenten Mats Helge, som Mattsson av en händelse kom att göra film med under slutet av 80-talet, vilket blev dödsstöten på hans karriär och ett alldeles för oförtjänt slut på detsamma. Reminisserna av en talangfull regissör lyser nämligen igenom med ett bildspråk karaktäriserat av speglar i en lek med dubbla personligheter och starka närbilder på en bekymrad Rod Taylor. Något större produktionsvärde är det å sin sida inte att tala om och man förstår att filmen gick direkt till video. Mordscenerna är inte alltid de mest sofistikerade och Björn J:son Linds filmmusik vacklar mellan att vara stämningsfullt suggestiv och skrattretande parodisk. Långt ifrån det suveräna ljudspår han komponerade till Mannen på taket (1976).
En viss spänning finns där och filmen drar inte ut på sig utan håller koncentrationsnivån på en godtagbar höjd. Med sina 89 minuter är det inte heller en vidare lång thriller och den bryr sig inte, mer än skolgårdsmässigt, att göra någon djupare dykning i de psykologiska bäringarna. Visst blir det fånigt när Christopher Lee tjatar om hur han vill veta hur en seriemördare fungerar och den allvetande läkaren sätter sig ned och ger en lektion i psykopatpsykologi, men generellt så lyckas filmen att värja sig för det pinsamma som man vet nästan alltid kommer i den här typen av b-film. Ibland blir det till och med lite spännande! Manuset eller skådespelet i sig är slentrianmässigt dugligt. Varken Lee eller Taylor behöver skämmas för sina repliker och det är kul att se dem traska omkring i Sverige och agera tillsammans med svenska skådisar såsom Heinz Hopf från Thriller – En grym film. Tyvärr är mördaren inte vidare fängslande medan polisutredningen som är filmens huvudspår inte blir roligare av att Mattsson inte ingjuter någon atmosfär att tala om. Mask of Murder är istället en film som lever på sin roll som kuriosa. Att det är en film av Arne Mattsson, att det är en engelsktalande action inspelad i Sverige och att den lockat två gamla stjärnor till nordlandet. Bortsett från det är det egentligen ingen dålig film, men definitivt inte bra.
