Årets Woody Allen film är Match Point, en svart bittersöt otrohetsaffär. Handlingen känner vi till sedan gammalt, men aldrig tidigare har det utförts lika elegant som i denna film.
Tillskillnad från Allens tidigare filmer, han är nämligen en av de mest kända New York regissörerna, så är Match Point helt inspelad i London. Men så har vi aldrig sett honom såhär tidigare.
Chris Walton (Jonathan Rhys-Meyers) är en ung och snygg, men pank tennistränare boende i London. Genom sitt yrke kommer han en dag i kontakt med Chloe Hewett Wilton (Emily Mortimer) som tillhör en ytterst rik och förnäm släkt. Hon ger Chris en fribiljett rakt in i Londons överklassvärld. Men Chloes brors flickvän, den vackra amerikanskan Nola Rice (Scarlett Johansson), går inte Chris obemärkt förbi. Han blir som besatt och de två inleder en passionerad kärleksaffär som knappt mer än påbörjats förrän Chris känner hur han slits mellan de två mycket åtråvärda världarna.
Som ett ramverk för detta triangeldrama har en filosofisk grund lagts på det abstrakta begreppet ”tur”; genom en introduktion, en viktig händelse och ett par repliker då och då. Något som han erkänt senare mest var för att ge filmen någon grund att ligga på. Men viktigast är ändå hur Allen låter nästan hela filmen bestå av karaktärsutveckling som långsamt drar publiken in, kryper oss inpå med en smart och sofistikerad karaktärsstudie, och sedan snabbt vänder på det mot ett oförutsägbart klimax.
Jonathan Rhys-Meyers spelar Woody Allens roll i filmen, som själv valt att hoppa över ett framträdande denna gång. Ändå så är det långt ifrån den neurotiska karaktär vi är vana vid. Rhys-Meyers gör ett brilliant jobb att göra rollen sin egen i en historia som man har svårt att tro har kommit från Allen. Rollprestationerna är unisont en av de bästa förra året, där ensemblen hanterar det stilistiska bildspråket med närbilder med enkelhet. Både Scarlett Johansson och Emily Mortimer är underbara, medan Matthew Goode är förträfflig som engelske snobben Tom Hewett. Johansson visar här sin bästa sida med drama och passion och varför hon borde tas på allvar.
Visst är det ingen ny berättelse att ta del, triangeldramas och otrohetsaffärer har vi alla sett förut. Man kan även gå så långt att kalla den simpel och rent av en bagatell till för Allen att leka i den psykologiska thrillerns banor. Vad han bjuder på som ger extra kryddan är en helgjuten berättelse, från hur Chris börjar sin framgångsvåg med att smöra sig in bland aristokratin till hur allt växer sig till en krutdurk redo att fyras av. Allt görs med en säker hand och en superb klippning i ett gemakligt långsamt tempo. Genom att undvika klichéer och lösa situationer på ett mer originellt sätt ger han samtidigt ett djup till en annars enkel historia. Att han lyckas spotta ut en film per år och hålla en sådan hög kvalitetsklass är förvånande. Det är inte hans bästa film. Utan vad vi har fått är en glad överraskning från herr Woody Allen som med Match Point har gjort en mäktig, krypande och smart thriller av en klassisk historia.
