Melinda & Melinda

|

Vi befinner oss på en trendig fransk restaurang. Vid bordet sitter en kvartett sofistikerade Manhattanbor och dinerar en god middag medan de är självgott existentiella. En anekdot ger upphov till en diskussion mellan de båda manusförfattarna Max och Sy om det mänskliga dramats dubbla natur, symboliserat dels av den glada, dels av den sorgsna teatermasken. Så börjar dels en komisk, dels en tragisk historia, båda kretsande kring en aningen gåtfull kvinna vid namn Melinda.

Efter en två år lång frånvaro från den svenska biografmarknaden, Anything Else (2003) gick direkt till videohyllorna, så återvänder Woody med sin årliga film till den svenska duken. Visst känner vi igen vår gamle Woody Allen, när han återvänder till sin hemtama mark med väl- och allestädes talande intellektuella New Yorkbor. Melinda & Melinda förkunnar alltså en mindre återkomst för Allen från mer lättsamma osofistikerade komedier, men det är inte heller någon trälig repetition vi får.

Det är en intressant historia som Allen har kokat ihop denna gång, där vi får ta del två parallella utvecklingar av det händelseförlopp som följer då Melinda oannonserad dyker upp hemma hos ett par. Då Sy upplever anekdoten som tragisk utvecklar sig den handlingen i den stämningen medan Max synsätt gör sin version humoristisk. Men båda historier är inte verkliga, utan bara fantasier som de två broderar vidare på. Ett intressant grepp om hur två kan uppleva en historia på olika sätt och där även karaktärerna spelas av andra skådespelare.
Detta påminner lite om Allens Harry bit för bit (1997).

Jag är en sådan som skulle hålla med Max, komedi är en verklighetsflykt från allt det tragiska i livet, jag vill skratta. Jag faller därför speciellt för den humoristiska versionen med Will Ferrell, som jag finner vara kanske den främsta komikern idag då Jim Carrey gått över till mer seriösa roller och Mike Myers inte är så nyanserad längre efter sina Austin Powers-filmer. Ferrell har fått ta på sig den typiska Woody Allen-rollen, som han säkert skulle ha tagit själv om han inte var fyllda 72 år. Ferrell kanske passar sig bättre i komedier som Anchorman (2004), men han gör riktigt bra ifrån sig även här.
I rollen som den mystiske Melinda ser vi Radha Mitchell som är absolut fantastisk! Helt enastående framställer hon den brustne och kärleksnaiva Melinda i den tragiska handlingen. Hon påminner svagt om Helena Bonham-Carter, som tidigare jobbat med Allen. Radha Mitchell lyfter verkligen filmen, men så är Allen även känd för att delvis skriva starka kvinnoroller och delvis lyfta fram bra agerande. Vi har tidigare sett Radha i Phone Booth (2002) och Man on Fire (2004).

Må vara ett intressant grepp med två parallella utvecklingar av samma historia, men jag faller inte helt för det. På nåt hörn blir det aldrig lika helgjutet som Allens tidigare och man blir lite kluven. Det blir så att man väljer vilken av de två man tycker bäst om, vilket inte gör gott för filmen som helhet.

Jag är ett stort Woody Allen fan, det måste sägas. Melinda & Melinda är en mycket bra film, välspelad, intressant och lyckas vara både gripande och underhållande. Man sitter och funderar på hur den andra historien ska utvecklas, och på så sätt blir det två oförutsägbara historier. Men i och med detta verktyg sätter Allen krokben på sig själv. Möjligtvis kunde det ha blivit mer lyckat än den är, nu gör den sig inte lika unik i Allens redan häftiga repertoar. Melinda & Melinda är kanske det bästa Allen gjort på senare år, men som alltid en duktig och vältalig ensemble. Med ett berättargrepp som fångar en och två historier som talar väl till olika sidor av en själv så gör det Melinda & Melinda till en film jag gott kan rekommendera.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.