I vad som kan ses som ett av de sista försöken att mjölka lite pengar ur den smala genren katastroffilmer som hade en boom på 70-talet med kassasuccéer som Airport (1970) och typexemplet framför alla Skyskrapan brinner (1974), har den dalande stjärnan Sean Connery placerats i huvudrollen medan en stor klunka sten tagit plats som antagonist.
Efter en kollision med en komet, är en nära 8km stor bit av asteroiden ”Orpheus” på väg mot Jorden. Om den träffar kommer den nästan säkert att utplåna mänskligheten. För att stoppa meteoren kallar NASA in sin före detta forskare Dr. Paul Bradley som var med och byggde den illegala kärnvapensatelliten ”Hercules” som de vill använda för att skjuta sönder den annalkande meteoren. När de snart upptäcker att sprängkraften inte kommer räcka till är deras enda chans att rädda världen att alliera sig med Sovjetunionen som även de har skjutit upp en liknande satellit.
Under den uppenbara titeln Meteor, vilket direkt dödar förhoppningen att den inte ska vara mer än en i raden av förutsägbara katastroffilmer som endast producerats som en uppvisning i effekter och med en handling full av klyschor och stereotyper som inte bjuder på några överraskningar, gömmer sig inte mycket nytt. En skillnad från tidigare gelikar finner vi dock rätt snabbt när vi får ta del av en farkost på väg till Mars. Handlingen utspelar sig alltså i en framtid som, tydligen, inte ser annorlunda ut på nåt sätt från filmens samtid än att rymdforskningen tagit ett par långa kliv framåt.
En intressant parallell till utvecklingen utanför filmens värld är den kärnvapensatellit som USA (i filmen) har konstruerat för att skydda mot hot utifrån/hot från fiender. Denna satellit påminde mig väldigt mycket om det program som Ronald Reagan inledde på 80-talet; SDI – Strategic Defence Initiative i folkmun kallad Star Wars (i Sverige Stjärnornas krig). SDI byggde från början på ett antal laserbestyckade satelliter som skulle skjuta ned attackerande robotar och skydda USA:s fastland. I januari 2001 tog försvarsminister Donald Rumsfeld upp programmet igen, i en modernare version som bygger på robotar som skjuter ned andra robotar. I mina öron väldigt snarlik det system som används i filmen.
Ingen energi går åt att klura ut vad som säljer filmen – vi i publiken förväntas se häpnadsväckande effekter när meteoriter slår ned runt om i världen. Främst då i New York (som starkt inspirerat en liknande scen i Armageddon (1998)). Men när dessa, få scener om jag får säga det så, dyker upp är det efter långa sega episoder av meningslös förutsägbarhet, och som idag efterföljs av en våg av besvikelse när effekterna inte alls är något att hurra för. Vad än specialeffektsmakaren Bill Cruse säger i den intervju jag har liggandes hemma.
När tidigare genrekollegor koncentrerat sina katastrofer kring vanliga händelser som flygplanskrascher, eldsvådor och sjunkande skepp tar Meteor ett stort kliv in i spekulationen när den skisserar fram något som ännu aldrig inträffat. Vi kan hitta ett försök att kassera in på den nya science fiction trenden som slog på stort då, när förtexterna skjuts fram med en stjärnhimmel som bakgrund. Klart är även att filmen stått som inspiration till de två jorden-är-i-fara filmerna Deep Impact (1998) och speciellt Armageddon.
En intressant aspekt som jag tycker höjer filmen från flera andra jämlikar är faktiskt ryssarna. Fastän de självklart porträtteras som antiamerikanska intrigmakare, så pratar de ryska i hela filmen. Så när Bradley tar hjälp av sin ryska motsvarighet, vetenskapsmannen Dr. Alexei Dubov (Brian Keith), så behöver han en tolk (Natalie Wood) vilket ökar trovärdigheten. Sedan om all ryska som talas i filmen verkligen är vad det är har jag inte så stort förtroende för.
Jag finner det lite lustigt att Sean Connery valts som NASA specialisten Bradley. Han är ju skotte! Visst kan man kunna tänka sig att han flyttat till USA många år tidigare, lyckats ta sig upp till den positionen iklädd ett väldigt amerikanskt namn och utan att förlora sin grötiga accent. Men varför skulle man när filmen annars är så löjlig? För Connery skulle det ta ända upp till sju år innan han gjorde sin comeback med Highlander (1986).
Sedan kan man tyckas lite synd att Henry Fonda valde att göra en cameoroll som den amerikanska presidenten.
Lite underhållning finns emellertid det att hämta; att se Sean Connery, ta del av första filmen om en meteorkatastrof och att skåda lite halvkassa effekter.
Men det var ändå tillsammans med Katastrofplats Houston (1978) som Meteor hjälpte till att ta kål på den tämligen kortlivade genren katastroffilmer. Usel är filmen inte. Fast för den som är sugen på att sätta tänderna i en hyfsad katastroffilm rekommenderar jag istället att se någon annan i genren.
