Filmkultur

Mission: Impossible 3

Det är svårt att vara spion. Speciellt för Ethan Hunt som för tredje gången får genomlida omöjliga strapatser på bioduken….

Det är svårt att vara spion. Speciellt för Ethan Hunt som för tredje gången får genomlida omöjliga strapatser på bioduken. Men det var 1966 som Mission: Impossible exploderade på tv-rutorna, även om serien vi minns idag inte kom till sin rätta förrän andra säsongen. Efter ett sju år långt liv och en comebackserie i mitten av 80-talet kom då äntligen en långfilmsfilmatisering 1996 i regi av Brian de Palma. Filmen avtog från det vi växt upp med att älska, men inte alls till den grad som dess uppföljare, nu av John Woo, fyra år senare tog sig friheten att göra. En godkänd thriller och ett spåndumt actionspektakel senare låg förväntningarna inte höga. Men Mission: Impossible 3 var inte dumt, inte dumt alls…

Ethan Hunt (Tom Cruise) håller precis på att slå sig till ro med sin blivande fru Julia (Michelle Monaghan), som tror att han jobbar med trafikbevakning, när han tvingas möta sin värsta fiende hittills, Owen Davian (Philip Seymour Hoffman), en samvetslös vapenhandlare som inte drar sig för att blanda in nära och kära.
Helt enkelt en True Lies (1994) i nya kläder och vi får mer än en referens till den filmen, bland annat en actionscen.
Nye regissören J.J. Abrams, känd från tv-serierna ”Alias” och ”Lost”, sprakar på med en skakig tv-estetik som får actionsekvenserna att vakna till liv så att man istället för uppgivna suckar åt de makalösa stunten sugs in i deras frenetiska livsfara. Tom Cruise klarar nu actionrollen galant, men det är Hoffman, som kanske gör den mest grymma skurken sedan Alan Arkin i Nattens ögon (1967), man faller för. Man skulle dock inte haft något emot att få se mer av Simon Shaun of the Dead Peggs datanörd. Men man saknar fortfarande elementet av teamwork, som gjorde serien intressant. Här är det Hunt i total fokus fortfarande, även om ett par kollegor, däribland Jonathan Rhys Meyers och självklara Ving Rhames som funnits med sedan första filmen, hänger kvar rätt länge.

Ansiktsmaskerna har dragits ned till ett minimum, även om lite undercover förekommer där vi äntligen och utsökt får se hur maskningen går till. Det görs så bra till den grad att man faktiskt finner det fullkomligt plausibelt. Sedan har thriller elementet ingjutits i serien igen. Fastän de komplexa vändningarna inte är så oförutsägbara som filmen vill få oss att tro så lappar de bra ihop actionscenerna till ett helgjutet paket. Hade man slopat kärlekshistorian, där Ethan får slitas mellan sina två liv som spion och gift man, hade det kunnat bli även ännu bättre. Visst så spelas Hunts problematik bra upp i början men när flickvännen försvinner i större delen av filmen blir det ett spår som aldrig slår rot i en.

Tv-serien från 1966 känns nu långt borta, men för actionpubliken idag är det bara att spänna fast sig. Den slår de senaste Bond-filmerna på fingrarna när den snabbt byter mellan exotiska miljöer – från Vatikanen till Shanghai, en stad som få amerikanska storfilmer besökt tidigare. Men det är J.J. Abrams som måste tackas när han sätter sin personliga touch på filmen och förvånansvärt många kompetenta aktörer i birollerna. Denna tredje installation kanske inte bjuder på lika mycket hjärna som en John le Carré filmatisering, men efter vad man genomlidit av den förra filmen känns det som att franchisen är på fötter igen. För Mission: Impossible III är inget annat än en adrenalinkick och även om den inte når upp till sin fulla potential känner man sig belåten när eftertexterna rullar ned.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen