Taglinen till filmen var Casino Royale is too much for one James Bond!
Uppenbarligen var den även för mycket för bara en regissör och manusförfattare. På IMDb finns sex (!) regissörer och inte mindre än tio (!) manusförfattare listade. Men så är också Casino Royale, producenten Charles K. Feldmans parodi av och försök med att kassera in på James Bond-hysterin som lamslog världen i mitten av 60-talet, också oftast klassad som en kaosartad, rörig, osammanhängande, fler synonymer, uppblåst, pengaslösande fiasko till fågelfä (läs: kalkon). Själv älskar jag den.
David Niven, Peter Sellers, Orson Welles Casino Royale lider av en så fullkomlig brist på respekt för filmmediet att det är svårt att inte svepas med i dess rebellande. Plot, kontinuitet, logik, vem bryr sig om sånt? Vi får dessutom Woody Allen som Jimmy Bond! Allen kallade själv filmen för ”en enda stor idioti och ett slöseri med pengar och celluloid”.
MGM köpte senare tillbaka rättigheterna till Ian Flemings roman och därmed denna film som de plikttroget gav ut på DVD som en skamsen förälder innan de till slut kände att de hade distans nog för att göra en nyfilmatisering.
Säga vad man vill säga om nya Casino Royale men inte har den en stammande David Niven, maskeradälskande Peter Sellers, magitrollande Orson Welles eller en hejdlös massa cameos som slutar i en kalabalistisk scen som får Mel Brooks att skämmas. Casino Royale är definitionen av galenskap.
