Rowan Atkinson har sagt att Mr Beans semester blir det sista han gör med karaktären Bean. Efter att ha sett filmen kan man inte annat än bli förtjust att höra detta samtidigt som man känner sig en aning förbittrad att beslutet inte kommit redan efter Bean – Den totala katastroffilmen (1997). Personligen har jag aldrig varit ett stort fan av den mumlande mannen men tyckte att sketcherna ändå kunde frambringa en del skratt. Att försöka återskapa det i filmformat blev ett totalt magplask vilket gjorde inte mig gladare att höra att det efter tio år skulle göras en uppföljare. Som för den delen heller inte var skriven av varken Atkinson eller vapendragaren Richard Curtis. Därför blir det heller inte så konstigt att det som var roligt med Mr Bean, att sätta den barnsliga mannen i vardagliga situationer, är borta och istället tycks karaktären mest vara rejält bakom flötet när han knappt kan prata och endast konstant går runt och göra skumma grimaser. För fansen blir det säkerligen kul att återse karaktären men det blir inte så mycket mer än så. Mr Beans semester är nämligen en fruktansvärt tråkig film.
I detta äventyr vinner Mr Bean en resa till Cannes på franska Rivieran. Självklart så går resan inte helt smärtfritt till men Bean lyckas ändå med sitt egenartade sätt skapa vänner längs vägen.
I ärlighetens namn så var det bara två saker som fick mig att skratta; första var ett skämt taget direkt ur Monty Pythons galna värld (1975) medan den andra var en träffsäker parodi i slutet av filmen på överpretentiösa konstfilmer som är fullkomligt underbart rolig. Willem Dafoe spelar regissören som kanske ser på sin film och sig själv med lite väl höga tankar. Annars är Mr Beans semester tandlöst o-rolig. Inte så att filmen i sig är dåligt gjord, jag gillar fotot starkt, eller att historien inte skulle kunnat blivit något fint utav, om det inte hade varit för Mr Bean. De knasiga situationer han hamnar i blir alldeles för långsökta för att man ens ska kunna smälta ned det till ett par fniss.
Vad som räddar filmen från att helt skjuta i sank är att den har ett sympatiskt hjärta som gör att denna roadmovie blir någorlunda uthärdlig. En familjeunderhållning som gör ingen förnär men som har glömt själva underhållningen.
För den som vill se vilket komiskt geni Atkinson faktiskt är så borde man plocka upp Rowan Atkinson Live!. Något man behöver göra efter att ha varit med om denna upplevelse för att försäkra sig om att han faktiskt kan vara rolig. Och just tråkig är något en komedi definitivt inte bör vara.
För den intresserade så har Atkinson erkänt att Mr Bean är inspirerad av Jacques Tatis karaktär ”Monsieur Hulot” vars film hette just Monsieur Hulot’s Holiday.
