Murder by Decree

|

År 1979 förärades världen med den högaktade och mörka Sherlock Holmes-filmatiseringen Murder by Decree regisserad av Bob Clark. När filmen släpptes i Sverige fick den titeln En studie i skräck i samklang med många tidigare Holmes-filmer med prefixen ”En studie i…”, jag väljer dock att ignorera denna undermåliga titel i den här recensionen.

Vi befinner oss i London i oktober 1888. Medan höstdimmorna vältrar in över staden smyger en mystisk och skrämmande man omkring på gatorna om kvällarna, mördar och lemlästar unga kvinnor, som av fattigdom måst välja världens äldsta yrke. En mördare som kallas för Jack the Ripper. Detektiven Sherlock Holmes och hans trogne kumpan doktor Watson kastas in i fallet när den fattiga befolkningen själva vänder sig till honom för hjälp.

I Murder by Decree sätts alltså Holmes legendariska slutledningsförmåga i match med ingen annan än Jack the Ripper. Det var inte första gången som Holmes fick ta sig an en historia med verklighetsanknytning, det var inte ens första gången som han fick ta sig an Jack the Ripper. Redan 1965 skedde detta i den brittiska A Study in Terror med John Neville (Baron Münchhausens äventyr) i huvudrollen. Ursprungligen var planen att Peter O’Toole skulle gestalta deduktionssnillet och Laurence Olivier iklä sig rollen som Watson. Båda var till och med redo att göra det tills de insåg att deras personliga dispyt sinsemellan skulle sätta stopp för en trevlig inspelning. Istället blev det Christopher Plummer och James Mason som fick agera som de ack så ikoniska litterära figurerna.

Christopher Plummer har utseendet och pondusen, men under nästan hela filmen porträtterar han Holmes med en sorts humoristisk glimt i ögat som inte riktigt matchar den seriösa filmen. Samtidigt tar James Mason ett medvetet steg från den fåniga Watson från Rathbone-filmerna och gör doktorn väldigt stram, närmast humorlös. Plummers Holmes hamnar nästan i bakgrunden av Masons excellenta skådespeleri som stjäl många av scenerna. För fans av filmen så är den ökända ärt-scenen en stor favorit.

Donald Sutherland dyker upp som ett medium som assisterar i jakten på seriemördaren. Jag har personligen svårt för denna typ av parapsykologi men det görs på ett smakfullt sätt utan att bli för mycket och Sir Arthur Conan Doyle skulle säkerligen blivit väldigt glad åt ämnets närvaro då han var en vida känd övertygad spiritualist med ett närmast besatt intresse i det övernaturliga.
Andra stora namn som dyker upp är David Hemmings, Anthony Quayle, Frank Finlay och Geneviève Bujold. Filmen var en kanadensisk samproduktion, därav de kanadensiska namnen (Plummer, Sutherland, Bujold).

Regin stod Bob Clark för, en man som gjorde kultskräckisen Black Christmas, julfavoriten En julberättelse och tonårsbuskisen Porky’s. En regissör som alltså kunde hoppa galant mellan olika genrer, tyvärr gjorde han även Rhinestone och avslutade sin karriär med de båda hemska Baby Geniuses-filmerna. På den här tiden var emellertid hans regi tät. Murder by Decree kan till och med vara en av de mest spännande Holmes-filmer jag sett. Miljön är härligt viktorianskt och det är svårt att inte dras in i den ödesmättade thrillertunga stämningen. Vilket också leder mig till filmens problem, som den delar med många andra Holmes-filmer, att de fångat för lite av vem Holmes är. Visst är han en duktig detektiv men också mycket mer än så. Han är en personlighet och om man inte värderar den rätt så blir det som en vanlig annan thriller.

Slutscenen är även lite väl lång för sitt eget bästa. Kontentan är emellertid att Murder by Decree definitivt är en av de mer intressanta avkommorna om Sherlock Holmes i filmformat. Bra skådespelare, en måhända ojämn Holmes, en tagning av Jack the Ripper-myten som är väldigt lik den i From Hell, väl genomförd atmosfär – helt enkelt en väl rekommenderad film för Sherlock Holmes-connoisseuren.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.