En av senares års största kultfilmer var fenomenet Napoleon Dynamite som trots en limiterad release lyckades ta sig in i publikens medvetande och spred sig som en löpeld innan den billiga independentfilmen tillslut blev en stor kassasuccé i USA. Nu kommer regissören och manusförfattaren Jared Hess nästa kufiska film som innehåller samma torra och underfyndiga humor. I Nacho Libre spelar Jack Black Ignacio, även kallad Nacho, en mexikansk präst som ger sig in i wrestlingens vilda värld, för att få känna storhetens ljuva sötma men även skrapa ihop pengar för att kunna ge de föräldralösa barnen på barnhemmet lite bättre mat. Han hakar ihop sig med en benig stadslodis samtidigt som han, trots kyskhetslöftet, blir förtjust av syster Encarnacion.
Precis som sin föregångare så är Nacho Libre inte en film för alla. Med sin egen kufiska komik som man snarare fnissar än skrattar åt målar den nästan upp sitt eget universum av absurditet och en stor skiva mexikana. Bilderna som sveper förbi är dessutom så färgrika och fulla av liv att man skulle kunna göra vykort av nästan alla scener. Lyssna även på den underbart välljudande soundtracket med sköna mexikanska melodier. Mycket är bra i Nacho Libre men den undertryckta humorn har svårt att sätta fart på filmen och mot slutet tappar den fart. I tradition med Napoleon Dynamite är det de egenartade karaktärerna för att inte säga dess skådespelare som utgör attraktionen. En mustaschprydd Jack Black lyfter filmen på sina axlar och det är bara ibland Jack Black från School of Rock (2003) lyser igenom när han gastar ut i sång. Annars är det välspelat och den ytterst falska mexikanska accenten är träffsäker och gör rollen ännu roligare. Fyndet Héctor Jiménez är underhållande som Blacks nye wrestlingspartner, men svårast är det att inte kasta ett öga åt söta Ana de la Reguera som syster Encarnacion. Båda nykomlingarna gör bra ifrån sig. Peter Stormare paddlar dessutom förbi i ett fåtal minuter
Det omaka paret ställs öga mot öga mot fantasifulla motståndare i wrestlingsringen vars scener håller sig på en lagom nivå för novisen. Visst är det en fin och underhållande berättelse, men den har också sina begränsningar. Fast bland allt finns det skickliga och hysteriska scener som när Ignacio och syster Encarnacion sitter och äter rostat bröd. Om ni vet att ni gillar skruvade karaktärer och skämt som vacklar mellan trams och geni så har ni kommit rätt. Annars håller sig denna film på en takt som inte kommer att orsaka några svettningar vilket blir dess största brist. Dess egensinnighet är det största styrka, vilket faller på tempot och karaktärer som inte utvecklas så långt. Fast det gör inte så mycket när vi får se en lönnfet Jack Black i tights skrikandes ”Nacho!” Så låt er insupas i den värld som är Nacho Libre.
