Filmkultur

National Treasure: Hemligheternas bok

Det är lätt att förstå hur Walt Disney och Jerry Bruckheimer bestämde sig för att göra en uppföljare till 2004…

Det är lätt att förstå hur Walt Disney och Jerry Bruckheimer bestämde sig för att göra en uppföljare till 2004 års äventyrsmatiné National Treasure när de såg filmens slutliga skatteåterbäring på 2,3 miljarder kronor. De är säkert ännu gladare nu när även National Treasure: Hemligheternas bok visat sig vara en lika stor kassasuccé. Säga vad man vill säga om herr Bruckheimer, men han producerar filmer som slår. Hans ständiga sikte på den breda massan som målgrupp ger sannerligen en god avkastning, synd bara att de rent kvalitetsmässigt oftast bara är medelmåttig klichéfylld popcornunderhållning. National Treasure: Hemligheternas bok är ännu ett gott exempel på en film som siktar på att locka en publik av alla åldrar men istället bara blir en rörig actionsoppa som blir pinsam att se.

När en förlorad sida ur William Booths dagbok återfinns blir skattletaren Ben Gates gammelfarfarsfar plötsligt anklagad för att vara inblandad i Abraham Lincolns död. Besluten att bevisa att hans släkting är oskyldig följer Ben ledtrådar som tar honom från Paris till London och tillbaka till Amerika. Resan tar inte bara Ben och hans medhjälpare till överraskande upptäckter utan även till världens mest dyrbara hemligheter.

Medan första filmen kom av sig som en hyfsat underhållande mix mellan Indiana Jones och Da Vinci-koden så blir uppföljaren bara en pinsam uppvisning av utnötta klichéer i vad som i bästa fall kan kallas en Disney film för vuxna med antagonister som inte är onda innerst inne, kärleksrelationer som får nystart, där man med en ipod och en laptop kan hacka sig in i Buckingham Palace säkerhetssystem, en genomgod amerikansk president och allt så familjevänligt att man vid ett flertal tillfällen vrider sig i biofåtöljen.
Filmen följer samma mönster som sin föregångare där gåtor löses i ett rasande tempo utan att publiken tillåts ge dem någon tanke själva, där jakten förflyttas mellan länder innan man hinner märka att de faktiskt nyss stod vid Eiffeltornet. När väl filmen och jakten kommer in på slutspurten så dras handbromsen i rejält så att den sista halvtimmen känns dubbelt så lång.
Som historieintresserad är det kul att få en film som hämtar inspiration från verkliga platser och händelser, det är synd bara att filmmakarna inte var lika intresserad av samma sak.

Den en gång så duktige Nicolas Cage tycks nuförtiden inte kunna låta bli att spela i kalkon efter kalkon. Att han valt denna film för att delta i sin första uppföljare är ännu ett bevis på dåligt rollval. Vid sin sida återvänder Diane Kruger, Justin Bartas och Jon Voight. Barta som har kvar positionen som den skojiga sidekicken får in de få skratt som filmen lyckas frambringa.
Att se National Treasure: Hemligheternas bok ger mig en känsla av att ha blivit förolämpad. Det är lättsam underhållning av det sämre slaget, men rakt igenom usel är den absolut inte. Historiska detektiver på film är fortfarande underhållande även om filmen behandlar än som om man var tio år. Regissören Jon Turteltaub ingjuter både humor och spänning i en fartfylld skattjakt som måhända saknar ett vettigt manus att tala, bland annat, men som gör vad en Bruckheimer film utlovar: Hjärndöd popcornunderhållning. National Treasure: Hemligheternas bok är en kllichéfylld matinéfilm för de mindre kräsna.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen