Filmkultur

Parade

Under sin 50 år långa karriär gjorde perfektionisten Jacques Tati bara sex biofilmer. Segersviten med de idag klassiska Semestersabotören, Playtime…

Under sin 50 år långa karriär gjorde perfektionisten Jacques Tati bara sex biofilmer. Segersviten med de idag klassiska Semestersabotören, Playtime och Traffic avslutades 1974 med prisbelönta Parade – den film han hela livet drömt om att få göra sedan han arbetat som varieté artist på 1930-talet och efter det närt en önskat att sätta upp en sådan show på film. Parade kan inte heller beskrivas på ett bättre sätt än som ”Cirkus Tati” – för att se filmen är som att uppleva en riktig cirkus med akrobater, jonglörer och ilskna åsnor! Och allt spelades in på konserthallen Cirkus i Stockholm. Tati hade en speciell relation till Sverige där hans filmer närt sina största succéer, även större än de i hans hemland Frankrike. Precis som en riktig cirkus följer inte filmen en konventionell dramaturgi utan fungerar som en dokumentär representation med början i att publiken anländer och kulisserna byggs färdigt, en mellanpaus där publiken får sträcka på benen och sedan slutar när showen är över och alla traskar hemåt. Legendariske “Cirkus Scott”-ägaren Francois ”Största möjligt tystnad” Bronett var anställd artistisk konsult på filmen.

Första scenerna av Parade filmades hösten 1972 med intentionen att göra tretton halvtimmes episoder för tv. Tati överskred sin budget flera gånger om och hans perfektionism drev det svenska filmteamet till vansinne. Produktionen var fylld av dispyter mellan Tati och teamet med många som lämnade projektet av ilska efter Tatis stränga arbetsförhållanden. Vid den tiden hade Parade degenererat till att bli den mest kostsamma projektet i det statsägda tv-bolaget Sveriges Radios historia. Tillslut satte producenterna in bromsen, men pengarna räckte bara till en tredjedel av serien. Det bestämdes då att göra om den till en långfilm och släppa den på biograferna innan den kom på tv. Det tog nästan två och ett halvt år innan filmen hade premiär på biografer i Sverige i februari 1975.

Sedd som kuriosa är filmen fantastisk med många överraskande höjdpunkter. Däribland märks Janne ”Loffe” Carlsson som hårig hippietrummis tillsammans med gitarristen Janne Schaffer, den legendariska svenska stunt/gymnastgruppen Veteranernas halsbrytande upptåg och så förstås Tatis många egna solonummer. Fast ojämnt är bara förnamnet på denna cirkus. Trots traditionsenliga trumpetfanfarer och trollerilekar.
En akt där publiken bjuds in för att försöka rida på motsträviga åsnor känns mest obehaglig. Fullvuxna män som försöker tvinga sig upp på mindre åsnor som helt klart inte vill ha någon på sin rygg är inte underhållning. Flera gånger är jag rädd att någon ska få en hov i ansikten medan jag hoppas att det var utbildade artister och inte slumpmässiga statister.
I den scenen är det istället en äkta man, som trots sin frus protester inte kan hjälpa att bli sugen på att själv göra ett försök att rida på åsnan, som lockar skratten ur mig.

Rättare sagt halva filmen innehåller en del underhållande nummer men jag är inte lättflörtad. Det är rörigt och filmen tycks oftast mer intresserad av publiken än några cirkuskonster. Tatis egna små solonummer är smått roande men aldrig lysande. En viss tennissketch drar ofrånkomligen upp paralleller till en liknande scen i den egna Semestersabotören. Förvisso är det underhållande att se en färgsprakande cirkus gjord för film men Tati är för upptagen med att fånga någon form av helhet att han glömmer bort att trollbinda oss. Hans återkommande fokus på ett par barn i utkanten av publiken gör en kluven om han försöker underhålla dem eller oss. När filmen slutar med att barnen går upp på scenen själva och leker med rekvisitan medan Tati tittar på ska säkerligen illustrera barndomens oskuldsfullhet men i saknaden av Tatis sedvanliga perfektionism blir det aldrig lika intressant som hans andra filmer.

Parade må vara Tatis svagaste film men man kan inte negligera den plats i filmhistorien som den onekligen är värd. Efter sitt svenska äventyr gick Tati i konkurs och förlorade kontrollen över alla sina filmer. Filmen blev även slutet på Tatis karriär och det sista han gjorde. Ett avsked som var en dröm i uppfyllelse för Tati men en bortglömd kuriosa för oss. Dess förening av hjärta och hjärna och Tatis omisskänneliga livsglädje gör ändå Parade trots dess brister till en film som är svår att inte lägga till samlingen. För den som redan har Tati-boxen är det nästan ett måste!

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen