I slutet av 1970-talet brast en revolution ut i Iran. Shahen flydde i exil och en ny republikansk regim tog makten med Ayatolla Khomeini i täten. Religiös fundamentalism började ta ett allt större grepp om det alldagliga livet medan Irak såg sin chans i villervallan som följde i Irans omvälvningar och invaderade landet. Det var i denna värld som Marjane Satrapi som liten flicka växte upp i och senare valde att berätta om i sina seriealbum, titulerade Persepolis. Tillsammans med Vincent Paronnaud har hon nu regisserat och skrivit långfilmsadaptionen av sin tecknade självbiografi om sina barndomsår i Iran, sitt liv som tonåring i Österrike och hur hon sedan återvände till sitt hemland. Resultatet vann inte bara Juryns pris på Cannes filmfestival utan är även ett slående stycke film med scener som växlar mellan att få dig att gapa av inlevelse och att få dig att skratta dig tårögd.
Kritik har lagts på filmen för att den skulle vara antiislamistisk, vilket jag själv finner vara fullkomligt missvisande. Persepolis är en film som tar upp många områden; religion som används politiskt, hur makt missbrukas och om utanförskap. ”Så länge som du förstår någon spelar det ingen roll varifrån han eller hon kommer” har Marjane sagt i en intervju. Och precis så kommer filmen av sig, den handlar inte om ett folk, utan om individer. Hur någon kan känna sig som en främling både hemma och borta. Det är en gripande historielektion där ett stort politiskt förtryck plötsligt ter sig mycket mer personligt ur en flickas ögon. På så vis fungerar den som ett fönster in i en livsstil och en värld som av väst inte alltid utmålats med de mest dimensionerade ordalag. Att få en inblick hur en sådan vardag kunde te sig för många människor är både djupt rörande och ännu ett konstaterande att människor inte är så olika, trots olika kulturer. Marjanes berättelse går därför längre än hennes personliga erfarenheter, samtidigt som den är rolig, söt och ibland nästan pinsamt självutlämnande. Hon framhäver sig nämligen aldrig som perfekt vilket gör att filmen känns ärligare.
Persepolis håller sig trogen seriens svartvita tecknade stil vilket har gjort en film full av fantastiskt snygga scener och ett känslospektrum som överraskar med visuellt effektiva bilder som ibland känns ända in i märgen. Att det är så simpelt ritat gör det absolut inte mindre laddat, snarare tvärtom. De svarta och vita kontrasterna, som stundtals närmast skulle kunna kallas impressionistiska, blir så mycket starkare än vad som skulle ha åstadkommits med färg och 3D-animation.
Komedi är det definitivt inte men den är inte utan sin humor som fungerar som en härlig andningspaus mellan dramat. Vilket är behövligt och för historien framåt på ett underhållande sätt genom att se hur hennes synvinkel. Lite mer av denna självreflekterande humor hade inte skadat, men filmen är så gripande i sig att det blir svårt att klaga.
I den franska originalversionen görs rösterna av bland annat Chiara Mastroianni (Marcellos dotter) och hennes mor Catherine Deneuve, medan amerikanarna får ta del av en engelskdubbad kopia där skådisar som Sean Penn, Iggy Pop och Gena Rowlands istället lånat ut sina röster.
Utan någon erfarenhet av seriealbumet gick jag in utan en aning vad jag skulle förvänta mig. Jag gick ut efter att ha upplevt en av 2007 års bästa filmer. Länge fann jag mig sitta och inombords upprepa mantrat: ”Det här är skitbra, det här är skitbra” Persepolis är en smart och ärlig men framförallt mänsklig berättelse som med både ett stiliserat bildspråk och narrativ väver in ett lands historia i en flickas uppväxt på ett sätt som både är underhållande och intelligent.
