Filmkultur

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände

Nu är det dags att runda av historien om de karibiska piraterna, även om det på senare tid hintats om…

Nu är det dags att runda av historien om de karibiska piraterna, även om det på senare tid hintats om att det inte är sista gången vi får höra av dem. Pirates of the Caribbean: Död mans kista lämnade oss när Jack Sparrow precis dragits ned i havets djup av Davy Jones krafter och det gamla piratgänget bestämmer sig för att hämta tillbaka honom. Precis det är de också i full färd med när vi återser dem i Singapore för att lura till sig hjälp hos piraten Saof Feng. Samtidigt har det ostindiska kompaniets makt under Lord Becketts ledning blivit närmast fullständig på de sju haven med Davy Jones i sin makt. Det bådar illa för piraterna om de inte lyckas hämta hem Jack Sparrow och samla alla piratherrarna igen.

Att filmen börjades filmas utan färdigt manus gör det lättare att förstå den saliga röra som kom ut på andra änden. Intrigerna är fler än det går att räkna och det är imponerande om man inte blir förvirrad när karaktärerna konstant går bakom ryggen på varandra för att nå sina egna mål. Rörigt är bara förnamnet. I försöken att runda av alla trådar och öden blir det oftast otillfredsställande, samtidigt som att filmen stundtals flippar ur lite väl mycket. Men manusförfattarna Ted Elliott och Terry Rossio har medvetet byggt en förvirrande fånig och fascinerande tät mytologi som närmast kräver att man ser filmerna fler än en gång. Även om karaktärsarken ofta känns oengagerande genom de konstanta vändningarna i storyn så är det ändå imponerande hur allt hänger ihop genom hela trilogin.

Filmens första överraskning är hur mycket mörkare den är än de andra. Inledningsscenen kommer formligen få dig att tappa haken i ren misstro till att det faktiskt är en Disney film du ser. Visst fortsätter det också på denna dystra väg men räds icke. Humorn finns kvar, den har till och med blivit lite för mycket. Tyvärr, måste sägas, gäller detta främst scenerna med Jack Sparrow som följaktligen gör att hans charm tar sig en törn.
I Pirates of the Caribbean: Vid världens ände är det brunbrända Keira Knightley som får ta störst roll med ett flertal stå-och-skrika-åt-besättningen scener som i ärlighetens namn, hon inte gör så bra. Man får inte glömma att Jack Sparrow inte innehar huvudrollen i dessa filmer. De platserna tillhör Will Turner och Elizabeth Swann. Man kan gå så långt som att beskriva Jack Sparrow som arketypen av en sidekick. En karaktär som aldrig lär sig något eller växer in i en roll. Han är konstant och fungerar i mångt och mycket som en måttstock för Wills och Elizabeths utvecklingar. Nu hamnar Jack Sparrow en del i skymundan men det gör i princip alla i denna karaktärsfyllda gryta.
För fastän filmen rullar på i den mastodonta längden på två timmar och fyrtioåtta minuter så är det inte människorna som är i fokus, utan den oerhört specialeffektsfyllda världen filmen huserar i. Att filmen definitivt har sina skavanker glöms lätt bort så fort högväxeln i äventyr sätts in med råge, bland annat med en havsbatalj som pågår i säkerligen 20 minuter.
Men det är med nöd och näppe filmen håller sig flytande, speciellt efter den bergodalbane roliga Pirates of the Caribbean: Död mans kista. För trots kanonbataljer på öppet hav kommer filmen inte ifrån att den är lååång. Så i slutändan är det ändå den värld där det övernaturliga är vardagsmat och fantasifulla varelser seglar tillsammans på öppet hav utan att någon höjer ett ögonbryn som gör det till en, även om det är under förväntan, bra avslutning som lämnar en med blodad tand och törstande efter mer.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen