Poseidon

|

Så var det dags för Den perfekta stormen 2, eller var det nyfilmatiseringen av S.O.S. Poseidon (1972)? Tyske regissören Wolfgang Petersen som en gång i tiden gjorde mästerverket Das Boot (1981) har med dagens teknologi uppdaterat en klassisk katastroffilm och ger oss en hejdundrande effektkavalkad som är lika själlös och urvattnad som en disktrasa. Visst ska en katastroffilm handla om just effekterna, men för att hålla skeppet flytande måste man ju faktiskt känna något för karaktärerna.
Det är nyårsafton och vi befinner oss på det moderna och ståtliga
kryssningsfartyget Poseidon. Strax efter tolvslaget slår en monstervåg till som får hela fartyget att välta och hamna med bogen upp. En grupp skilda människor bestämmer sig för att ta sig ut, kosta vad det vill kosta, medan resten av de överlevande stannar kvar i den stora salen.

Petersen lämnar inget åt fantasin när han öser på med tsunamivågor, eldsvådor som sveper igenom hallar och gör människor till krispiga sotbitar, vattenmassor som dränker en hel salong, döda kroppar som flyter omkring och vad man nu kan hitta på. Svårt är det att låta bli att hänföras av det instängda våta helvetet på båten som skapats fram av effektmakarna och en stor summa miljoner dollar.

Josh Lucas, som jag hade tämligen låga förväntningar på, är överraskande bra i huvudrollen som Davis medan de två ovanligt lågmälda Kurt Russell och Richard Dreyfus fått alldeles för lite utrymme att röra sig i, även om de är ett kärt återseende på bioduken. De kvinnliga rollerna är inte ens värda att nämna, så lite substans har gett dem att man skulle kunna dra alla över en kam. Men så är Poseidons största och sänkande problem just det. Noll karaktärsutveckling ger noll engagemang och vi får verkligen inte mycket att bita i när det kommer till att lära känna vilka filmen handlar om. Och varför måste de envisas att ha med en unge som ständigt förvillas bort och konstant måste räddas i sista sekunden?
Människorna på båten är så underordnade effekterna att man lika gärna kunde ha strukit dem helt och hållet och vi skulle inte ha brytt oss mindre för det. Inget upptrappande av den stundande katastrofen, ingen bakgrund, inga konflikter värda att nämna mellan karaktärerna utan bara PANG! Så är vågen där och marionetterna måste börja röra på sig.

Visst går det heller inte att undra om hur mycket som hamnat på klippgolvet när vi får ett par så tydliga hål i handlingen som man inte kan blunda för. Nick fastnar med benen under en tung metallställning som det tar en lång scen för att lyfta bort. Efteråt hjälps han haltande därifrån med ett fult jack i benet. I scenen därefter och resten av filmen springer han omkring som om ingenting har hänt! Om nu ställningen var så tung som de ville få oss att tro, och han dessutom haltar förståeligt nog när han är fri, hur snabbt kan då ett par ben läka? För att inte nämna det moraliska dilemmat att offra en annan människas liv för sitt eget, en scen som traskas igenom och aldrig nämns igen.

Poseidon dränker oss i törstsläckande specialeffekter som stillar ens inneboende lust efter katastrof för stunden. Om du stryker allt som har med manus att göra och bara njuter av en modern katastroffilm så underhåller den faktiskt och stundtals har man riktigt kul. Jämfört med många nyfilmatiseringar idag så klarar den livhanken rätt okej. Fast när filmen är slut är den bortglömd sekunden innan du reser dig från biostolen. Att man med så mycket pengar, en begåvad regissör och intressanta skådespelare lyckas göra något så tomt är sorgligt nog vardagsmat idag men man hoppas att biosommaren har mer att erbjuda än detta sjunkande skepp.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *