Filmkultur

Rambo

Sylvester Stallone är en i mängden av avdankade skådespelare vars karriär skjutet i sank det senaste årtiondet från att ha…

Sylvester Stallone är en i mängden av avdankade skådespelare vars karriär skjutet i sank det senaste årtiondet från att ha varit en av vår populärkulturs allra största actionikoner. Därför är det svårt att inte fyllas av glädje och respekt för mannen som en gång startade sin karriär i mjukporrisen The Italion Stallion när han återupplivar inte bara två filmfranschiser utan även samtidigt sin karriär. Reservationerna var många när Rocky Balboa annonserades, och det med rätta! Se en nästan 60-årig aktör försöka ingjuta lite liv i sin dödsrosslande karriär genom att återuppväcka en av sina mest älskade karaktärer kunde lätt bli patetiskt. Istället fick biobesökarna bita i det sura äpplet och applådera en senkommen revansch. När nu en fjärde del i sagan om John Rambo släpps är det med större förväntningar och tillit till Stallones färdigheter som vi bänkar oss att se en av våra största actionhjältar.

Rambo lever ett stillsamt och tillbakadraget liv i svårmod i Thailand när han rekryteras av en grupp kristna missionärer som jobbar för mänskliga rättigheter i kritiska delar av världen. När de är på väg till det utsatta Karenfolket i Burma, kidnappas några av missionärerna av sadistiska soldater. Rambo bestämmer sig för att med hjälp av en specialutvald kommandogrupp sätta hårt mot hårt.

20 år efter att ha bekämpat talibaner i Afghanistan vill Stallone att vi vänder ögonen mot hemskheterna som sker i Burma. Visst är det inte något direkt djup man kan förvänta sig av Rambo men det är tydligt att engagemanget ligger mer än någonsin i filmens ämne. Filmen inleder med dokumentära bilder, hjärtskärande och berörande obehagliga klipp från hur verkligheten ser ut för många av invånarna i Burma idag. Rambo är dessutom mer brutal och överdriven än någonsin med kroppsdelar som flyger, huvuden som sprängs och barn som skjuts. Rambo blir aldrig glamorös och det är tydligt att man vill, så gott det går, lyfta fram någon form av social kommentar utan att för den delen förlora underhållningsvärdet. För visst blir filmen efter en långsam upptrappning en gigantisk actionfest som gör denna fjärde del till den blodigaste i hela serien. Kända Rambokniven lyser med sin frånvaro men pilbågen används flitigt på sadistiska soldater.

Sextioettårige Stallone som även regisserat och skrivit manus gör sin mest lågmälda tolkning av Vietnamveteranen och går närmast på autopilot. En eloge ska ges att hjälparbetarna inte består av en grupp akneprydda collegestudenter som skulle vara ett måste i en Hollywoodproduktion utan vuxnare karaktärer med mer stamina.
Precis som med Rocky Balboa återupprättar Stallone hedern hos en av sina mest kända roller och gör ett avslut (även om rykten om en Rambo 5 redan börjar florera) och han lyckas! Rambo är efter First Blood den bästa filmen i serien och kunde blivit bättre om den inte varit så kort. För det är svårt att inte känna sig som en tonåring när Rambo får tag på ett maskingevär och börjar peppra på!

Tack Stallone!

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen