I intervjuer har William Friedkin berättat att när han spelade in Exorcisten behandlade han filmen som ett drama. Mer än något annat kanske detta säger mest om dagens skräckfilmer. För när man ser en film som The Reaping så blir det tydligt att filmmakarna varit ute efter att göra en skräckfilm, nu med bibliska proportioner. Flashiga stackato sekvenser med ett bombardemang av ljudeffekter tycks vara sättet man ingjuter skräck och mystik i filmer idag. Vidare läskigt blir det heller aldrig riktigt, fast vad man inte kan kalla The Reaping är tråkig. Tempot är rappt och handlingen flyter på riktigt bra.
Tvåfaldiga Oscarvinnaren Hilary Swank spelar den X-Files liknande professorn Katherine Winter som undersöker och bräcker påstådda mirakel runt om i världen med vetenskapliga förklaringar. När hon kommer till hålan Haven för att slå hål på ryktena om att Bibelns tio farsoter håller på och drabbar byn märker hon att hon kanske har tagit vatten över huvudet, dessutom skylls plågorna i byn på en tioårig liten flicka.
Filmens rätt fåniga kristna premiss om Guds ilska känns inte som någon jättehit i det ljumma religiösa klimat som råder i Sverige. Katherines egna religiösa tvivel pga. tidigare dåliga erfarenheter känns dessutom onödigt påklistrade. Lägg där till en del logiska hål som vad det som händer med hennes pappa, en fantastiskt otacksam roll för Stephen Rea, så kan tankarna inte låta bli att dras till den usla Exorcisten: Begynnelsen. Men skönt nog är inte The Reaping så dålig. Förvisso är den ett hopkok av återanvända idéer från Wicker Man, Omen och Rosemary’s Baby. Fast det blir snart väldigt tydligt att det bibliska sidospåret bara är en ursäkt att få vräka på med specialeffekter ju värre farsoterna blir. Farsoterna har också kastats om från den ordning som är beskriven i Bibeln, allt för att följa en klassisk dramatisk uppbyggnad för att tillslut bygga på till en final i bästa Sodom och Gomorra anda.
Man kan säkert säga att Swank inte kommer plocka upp en tredje statyett för sin roll i The Reaping. Inte för att hon är dålig utan för att rollerna hamnar i skymundan för storyn. På samma sätt kan man beskriva filmen, inte dålig men den hamnar i skymundan för den tämligen fåniga handlingen och fokuseringen på snygga effekter. Filmen blir som sagt aldrig tråkig men det blir svårt att själv ta den seriöst. Den surfar emellertid rätt bra förbi att bli löjlig tack vare goda aktörer i rollerna, snygg scenografi och att den ofta håller sig på en någorlunda seriös nivå. Effektfullt utan att bli skrattretande. Fast inte mycket att lägga semesterkassan på heller.
