Rosa pantern

|

Över fyrtio år sedan konstapel Jacques Clouseau klev in i rutan i jakt på den stulna diamanten Rosa Pantern, återvänder vår älskade klumpeduns till den vita duken i en moderniserad, och in i minsta detalj amerikansk, tappning som antingen kan ses som en nyversion eller som en prequel till de tidigare filmerna. Bortseende de två hemska hopklippen Jakten på rosa pantern (1982) och Rosa panterns förbannelse (1983), för att inte nämna den fruktansvärda Rosa panterns son (1993) så har det gått tjugoåtta år sen vi såg Clouseau sist. Anledningen till att det inte blivit fler filmer förrän nu är enkel, Jacques Clouseau var Peter Sellers (1925-1980). Visst kan det heller inte bli något annat än ett magplask när de försöker skjuta liv i filmserien igen.
Den världsberömde fotbollstränaren Yves Gluant (Jason Statham) faller död till marken efter en lyckad match, omgiven av tusentals fans. I paniken som uppstår försvinner Gluants ovärderliga diamantring, ”Den rosa pantern”. För att distrahera allmänheten och för att själv kunna ta åt sig äran låter polischefen Dreyfus olyckskorpen kommissarie Clouseau ta hand om fallet.

Filmen är inte utan potential. Vi får en fullt godkänd Steve Martin i en roll som borde ses som omöjlig att ikläda sig. Synd bara att Shawn Levy är en usel komediregissör och resten av ensemblen inte på hästlängder klarar att matcha Martin. Sen är det bara fatalt att jämföra Herbert Loms och Kevin Klines olika tagningar som polischef Dreyfus eller Jean Renos Gilbert Ponton som ersätter Burt Kwouks Cato som sidekick. Man blir ändå bara besviken.
Men om vi kastar ut allt det genom fönstret och koncentrerar oss på att detta är en ny tappning av historien så finns det ändå ett par saker som håller intresset uppe. Att återigen få se den animerade rosa pantern ta oss igenom förtexterna är en nostalgisk fröjd som jag njuter varje sekund av. En oförtjänt bonus är att få se Clive Owen göra en skön gliring till alla Bondrykten i en snabbvisit som hemlig agent.
Beyonce Knowles har ingenting i film att göra. Någon borde tala om för henne att en bästsäljande musikkarriär inte automatiskt betyder ett liv i filmbranschen. Hennes icke-agerande är ändå inte det värsta, utan att de tryckt in ett musiknummer med henne i filmens final när hon spelar Gluants popstjärna till flickvän.

Rosa pantern förlorar till hundra procent på att vara en modern amerikansk komedi, utan en garvad regissör som Blake Edwards eller geniet Peter Sellers i strålkastarljuset. Nu ges vi alla de allt för tröttsamma ingredienserna med melodramatiska inslag där Clouseau förnedras och måste bevisa vad han kan, tillsatt med obligatorisk sorgsen musik och ledsna miner, ett kärleksintresse som byggs upp och inte minst att Clouseau blir hjälten tillslut. Vilket helt är emot hans karaktär! Clouseau ska inte lyckas medvetet, han ska klanta sig till det.

Vad vi får är några småfnissiga scener och inte mer än ett par scener som lyckas få skrattmusklerna i träning, för visst finns där ändå ett par ögonblick. Traditionsensligt så finns det t.o.m. ett skämt med en stor jordglob. Ni fans vet vad jag pratar om.
För den som inte sett de tidigare filmerna, se denna och kolla sedan in vad ni har missat. Man kan inte annat än sakna duon Sellers och Edwards och jag gläder mig i tystnad åt Rosa Pantern-boxen som står därhemma i filmhyllan.

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.