Running Man

|

I en nära framtid, i en totalitär stat där allting styrs av media och staten finns det tv-programmet The Running Man – ledd av Damon Killian (Richard Dawson, som i verkligheten var värd för tv-programmet ”Family Fortune”.). En show som visar fängelsefångar, eller ”runners” bli jagade av ultravåldsamma varianter av dagens gladiatorer, kallade ”stalkers”. En futuristisk gladiatorsport för att hålla schack på medborgarna i staten. Ingen vinner någonsin showen och nu står Schwarzenegger på tur.
Arnold Schwarzenegger spelar Ben Richards, även känd som The Butcher of Bakersfield, för att ha skjutit mot en obeväpnad folksamling som demonstrerade för mer mat. Enda problemet är att han är oskyldig och har blivit ditsatt för brottet. Efter att Ben har flytt från fängelset vill Damon Killian ha honom till sin show. Efter att ha tillfångatagit Ben gör han en deal med honom; om Ben går med på att spela spelet kommer Damon att släppa hans vänner som också är tillfångatagna. Men när Ben väl ska börja spelar så finner han att Damon gått bakom ryggen och istället låtit hans vänner vara med i spelet i alla fall.

För att vara baserad på en roman som Stephen King, under pseudonymen Richard Bachman, skrev på inte mindre än 72 timmar så är den ovanligt träffsäker i sin skarpsynthet. Running Man tycks mer profetisk idag än den var 1987 – vilket arbetar starkt till dess fördel. Samhället som visas i filmen har: kameror överallt, en fixering vid vad som kallas ”traditionell moral”, ett ökande incestuöst förhållande mellan regering och media, underhållning i form av extrema sporter och påfrestelser, och datoranimerad grafik som är avancerad nog för att manipulera filmmaterial såsom att placera en bild på Ben Richards över en stand in. Vi talar alltså om dagens USA.

Running Man är emellertid ingen Total Recall (1990), varken berättarmässigt eller skådespelarmässigt. Arnolds talangfulla bemästring av actionhjältesrollen visar starka brister här. De obligatoriska one-liners som han spottar ur sig är värre än vanligt, även om hans kännetecknande ”I’ll be back” förekommer. Vad ska man säga när han lyfter upp en badguy och säger ”Need a lift”? Styrkan ligger då verkligen inte i dialogen.
Richard Dawson fungerar bra som Damon, kanske inte så förvånande med sin bakgrund som just tävlingsledare på tv. Han kommer av sig som en tv-evangelist; oroväckande, slemmig och rätt diabolisk. Min namne Maria Conchita Alonso var förmodligen inte det bästa valet för Arnolds sidekick, fastän hon fungerade bra i Rovdjuret 2 (1990). Kända ansikten både inom och utanför sportvärlden dyker upp i mindre roller, som Yaphet Kotto, Jim Brown och förre guvernören Jesse Ventura.

Annars är denna film lika actionpackad och adrenalinpumpad som vilken annan av Schwarzeneggers actionfilmer. Vi får ju även en ursäkt att se Schwarzenegger i en tight gul spandexdräkt bli inkastad i en gladiatorarena av skrattretande mediamonster. Ursäkten fungerar faktiskt även bra då de inte har ignorerat storyn eller låtit actionscenerna ta över filmen. Arnold hamnar inte i spelet förrän en halvtimme in i filmen, och futuristreflektionerna pågår till filmen är slut. Fastän många fina ord så påminner den taskiga regin och taskiga dialogen om att det under ytan ligger en klar skräpfilm. Att den ofta har en genomgående smak av b-film gör det inte så mycket bättre. Sciencefiction filmer om futuristiska våldsporter med betoning på medial och statlig kontroll är emellertid inget som växer på träd. Jag vågar mig därför på att finna Running Man värd att nämna i samband med genrens klassiker Rollerball (1975) och Death Race 2000 (1975). Filmen är helt enkelt simpel underhållning med fantasirikedom och viss charm, om man då bortser från de lumpna replikerna och oslipade regin.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *