Att se alla finurliga sätt man kan dödas på har alltid varit en lockelse inom skräckfilmsgenren, något som Saw-filmerna har byggt hela sitt koncept kring. I den tredje delen i serien får vi dessutom ännu mer groteska, hemska och påhittiga tortyrmedel än någonsin som definitivt kommer att tillfredställa alla dina masochistiska lustar. Vare sig du vill det eller inte.
Jigsaw är tillbaka, denna gång med en lärling och ruskigare tortyrleksaker än någonsin. Som vanligt blir det en skräckfylld kamp mot klockan för de som tvingas spela hans grymma spel
Filmen tar vid där förra slutade men mycket handling blir det inte förrän vi är halvvägs igenom. Till dess är det en röra av blod, kedjor och metallmonster som mest blir en modern variant av ”Faces of Death”. När det plötsligt ska börja borras i kranier så är det heller inte längre något tal om saken. Saw III har gått förbi steget att faktiskt motivera sina otroligt grafiska scener till att bara vara motbjudande. Publiken ska chockas, störas och helst bli lite svimfärdiga. Psykologin som, såhär i efterhand känns förvånande, fanns med i Saw kan ni glömma denna gång. I den tredje och sista akten av filmen saktar den skönt nog ned och vi slipper ösas på med tortyrscener i var och eviga sekund och istället blir det faktiskt lite karaktärsspelande.
Skådespelarprestationerna damp redan efter ettan, även om Tobin Bell växer i rollen som Jigsaw. Det är inte ofta som en skräckfranchise lyckas och definitivt inte samtidigt skapar en ny skräckikon. Senaste tillskottet av våldsamma badguys var Scream-filmernas ”Ghost Face” som man vid det här laget är rätt trött på att se. Felet som de gjorde redan i tvåan var att visa mer av mannen bakom Jigsaw än de cyklande små talande dockorna. Fast Bell gör faktiskt en solid roll som aldrig blir så larvig som man trodde att den skulle bli. Vid hans sida kan man se Shawnee Smith som hjälpte John Candys klantiga detektiv i Who’s Harry Crumb (1989). En annan som är bra är Bahar Soomekh som doktor Lynn Denlon. Ett ansikte som kändes väldigt bekant men som senast syntes i en liten liten roll i Mission: Impossible 3.
Manusförfattaren är återigen Leigh Whannell som varit delaktig från början, men medan Saw II baserades på en idé som regissören hade så är trean fullt ut skriven av Whannell och känns därefter mer lik ettan. Men det ger mig inget att se meningslösa tortyr- och splatterscener, trots den uppfinningsrikedom ”behandlingsmetoderna” visar upp. Det här är en film för de som vill chockas av förstörda kroppsdelar och tortyr men struntar i resten. För min del kan jag säga att magstyrkan fanns där, men intresset höll sig frånvarande.
