Vårens skönaste komedi! Med en film specialskriven för Herr Black ges vi en ”skrattfest” som sparkar in våren och låter oss blir underhållna av det slag som vi saknat under den långa vintern. När regissören Richard Linklater tar tag i Mike Whites manus efter sin experimentella film Waking Life (2001) gör han det till en lättsam fräsch fläkt där Jack Black får alla chanser att visa vad han går för.
Black som slog igenom på riktigt som det svåra skivbutiksbiträdet Barry i High Fidelity (2000) gentemot John Cusack, har idag nästan blivit en kultikon tack vare sin udda komik och sitt rockband Tenacious D. Under en tid bodde manusförfattaren Mike White granne med Black vilket fick honom att specialskriva School of Rock för att Black skulle få en chans spela sin egen favoritmusik. Mike White själv, som också spelar Blacks oståndaktige rumskompis i filmen, är inget fan av klassisk rock. Vilket nästan är konstigt då man efter att filmen är slut själv är kär i allt vad punkrock och gitarriff heter.
Jack Black spelar Dewey Finn, en egen proklamerad rockstjärna som blir sparkad från sitt band. För att kunna skaffa pengar till hyran tar han ett jobb som en lärarvikarie, uppträdandes som sin rumskompis, och hamnar i ett klassrum med fyraklassare. I hopp om att vinna en lokal rockbandstävling formar han ett rockband av klassen, som har oanade talanger, och lär dem allt vad Bowie och AC/DC heter.
Handlingen för inte förvånande tankarna till En värsting till syster 2 (1993). Kanske inte ett av de mest smickrande jämföranden, fast om vi skulle ställa Jack Black mot Whoopi Goldberg finns det bara en självklar vinnare. Självklart uppstår det tillfällen då jag dras åt att tycka School of Rock är lite väl sockersöt och naiv. Det den klarar sig ifrån är att falla i alla moralkaksfällor som den amerikanska filmindustrin lagt ut. Filmen har givits en sådan premiss som gör att handlingen och slutet känns helt rätt.
Jack Black gör i School of Rock sin bästa roll hittills, kanske ingen överraskning med tanke på manuset. Efter uppträdanden i MTV sketcher, skrattframkallande biroller och låtar som ”Fuck her gently” av Tenacious D, har Black i mina ögon växt till en karaktär i sig. Han klarar av med sådan energi att hålla intresset uppe och smilbanden i arbete tills sista eftertexten rullat ned.
Efter att ha spelat mot en Cusack var det dags för nästa, Johns syster Joan Cusack i rollen som den humorlösa principfaste rektorn Rosalie Mullins. Hon är bra på att spela dessa smått goofiga karaktärer. Intressant är att barnen i filmen spelar instrumenten själva, och jag får nästan hålla med Black själv när han säger att han är sämre än dem. Som aktörer och aktriser gör de ett väldigt bra jobb även där. Inga Jake Lloyd á la Star Wars – varningar här inte.
Utrymme för negativ kritik finns det nästan alltid, men den enda riktiga svaghet jag skulle vilja poängtera är Jack Black själv. Eftersom hela filmen hänger på hans axlar så måste man då självklart finna honom underhållande för att någonsin hitta något roligt i School of Rock. Som ovan nämnt så ligger filmen farligt nära att hamna i klyschfacket, ett tilltag som möjligtvis inte faller alla i smaken. Farligast är dock att ta filmen allt för seriöst.
Responsen efter denna underhållande rockälskande film med Herr Black som rockgud kan emellertid inte vara annat än positivt. En lättsam komedi som använder sig av rätt mängd allvar, där man inte kräver allt för mycket av handlingen. En handling som självfallet inte har så mycket att komma med när det endast fungerar som ett fordon för Jack Black. Men som för oss blir en åktur full av skön rockmusik och roliga Black infall. En skön komedi helt enkelt.
