Med nu över 40 filmer på sitt samvete så är Woody Allen en filminstitution i sig självt, och fler blir det om Allen fortsätter lika slaviskt med att släppa en ny film varje år. I förra årets Match Point (2005) utforskade han den kallhjärtade thrillern i vad som var en av årets bästa filmer. Efter detta svarta triangeldrama så ville han återvända till sina rötter som komiker och göra en mer lättsam episod som dessutom fått i sig lite övernaturliga inslag.
Nyligen avlidne journalisten Joe Strombel får påväg till dödsriket nys om århundradets scoop! Kan det verkligen vara adelssonen Peter Lyman som är den beryktade tarotkortsmördaren? Som journalist kan han inte släppa detta utan flyr från döden och uppenbarar sig under en trolleriföreställning genomfört av trollkarlen Splendini mitt framför den ont anande skoltidningsreportern Sondra Pransky. Självfallet ser Sondra det som en chans att slå igenom stort som journalist och med hjälp av Splendini börjar hon nästla sig in i Peter Lymans liv.
Att låta döden figurera som figur för tankarna tillbaka till Allens tidigare filmer som ofta innehöll en eller annan referens till Ingmar Bergman. Scoop är också ett kärt återseende av den lekfulla regissören, men någon ny Bananas eller Kairos röda ros är det inte vi får utan mer i klass med de underhållande farser han gjorde för ett par år sedan som Skorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Roliga upplevelser som mer siktar på dialog än en stark handling.
Allens filmer har alltid varit babbliga och däri har också dess styrka legat när Allen bemästrar konsten att ösa ur sig dråpande kvicka meningsutbyten och ordlekar. Dessa saknas heller inte i Scoop med ett par juvelrepliker som säkerligen hamnar i citatböcker om ett par år. Synd är därför att Allen inte lyckats smälta in babblet i handlingen lika helgjutet som han en gång kunnat, vilket gör att man lämnas med en svag känsla av att man saknar det där extra stinget som kopplar ihop de två lagren.
Scarlett Johansson är ofrånkomligen en av dagens mest kompetenta unga aktriser som klarar att hantera en variation av roller. Sitt genombrott i branschen blev Mannen som kunde tala med hästar och indiehiten Ghost World men det var med Sofia Coppolas Lost in Translation som resten av världen fick upp ögonen för henne och cementerade henne bland toppnamnen idag. I Scoop visar hon sina krafter som komedienn, men det är inte det lättaste att hänga med i Allens pladder. Till idag är det bara Diane Keaton som riktigt klarat att matcha Allen själv. Scarlett når inte upp till Keatons nivåer men visar tydligt hur hon lätt bemästrar både drama och komedi.
Woody Allen spelar som vanligt sitt vanliga neurotiska jag och det är precis så man vill ha honom. Hugh Jackman å sin sida har ett lågmält agerande i filmen som gör susen med att framhäva mystiken men samtidigt hans charmanta sida. Inga Oscarsvinnare men Allen vet hur man får ur en skådespelare dess fulla potential.
Blandningen mellan komedi och thriller i Scoop blir aldrig lika intressant som den cyniska humorn vilket gör att filmen ibland känns som en putslustig kuriosa med ett par pärlor till repliker som känns fräsch bland dagens vulgära parodier men som aldrig når några riktiga höjder. Kul är det dock att se Allen leka med thrillergenren och man önskar bara att han tagit i ännu mer och gjort det lite extra spännande. Fast sådana tankar är bara att skjuta åt sidan för Scoop är trots allt lättsam eskapistisk underhållning som har en enkelhet som sällan ses idag. Handlingen som är i det simplaste laget får därför nästan en nostalgisk charm över sig med intressanta relationer, Sondra och Sid (Splendini) och Sondra och Peter, för att kompensera de få karaktärerna.
Scoop är definitivt inte ett tecken på att Woody Allen håller på att tappa sina förmåga. Tvärtom visar han att han är på topp med denna bagatell som han lätt tar sig igenom trots att han faktiskt är 70+ och ger oss en film som är lätt att ta till sig och skratta åt.
