Filmkultur

Simpsons filmen

En av tv-världens mest kända och älskade familjer har äntligen tagit steget till den vita duken. Homer, Marge, Bart, Lisa…

En av tv-världens mest kända och älskade familjer har äntligen tagit steget till den vita duken. Homer, Marge, Bart, Lisa och inte minst Maggie har fått ett äventyr för biograferna. Att förlänga en tv-serie som består av tjugo minuters avsnitt till en nittio minuters film kan vara vanskligt då en hållbar story mer än någonsin är av största vikt. Alla Simpsons-fans kan dock andas ut. Åratalen av förproduktion har resulterat i ett tight manus som faktiskt känns som en långfilm – storyn i sig är egentligen ingen höjdare utan det är att den faktiskt håller och bjuder på ett förvånande känslospektrum som gör att filmen blir lyckad. Att den sedan är ruskigt rolig hjälper ju självklart det med.

Invånarna av Springfield har efter åratal av nedskräpning av den lokala sjön en annalkande miljökatastrof i händerna. När Homer får bägaren att rinna över måste han själv rädda Springfield från att ödeläggas. Alltsammans börjar med Homer, hans tama gris och en läckande tank full med spillning – en kombination som utlöser en katastrof av proportioner invånarna i Springfield aldrig tidigare upplevt.

Rent stilmässigt är det en fröjd för ögat att bjudas på lite hederlig 2D-animering efter att Disney slopat detta i förmån för datoranimerat. Att filmen haft en budget anpassat för bioformatet och inte för tv-rutan blir snabbt uppmärksammat i hur snyggt filmen är tecknad med sekvenser som både är mer detaljerade och episka i skala än vi är vana vid. Mer än så känns inte skillnaderna jämfört med serien vilket säkerligen är både på gott och ont.
Alla som har Homer som sin favorit kommer att glädjas stort, i Simpsons – Filmen är det han som är kung. Men man hade önskat att de låtit fler av Springfieldborna fått dela på uppmärksamheten. Speciellt saknar jag mr Burns som dyker upp i två ynka scener, även om den senare är fullkomligt klockren! Avsaknaden av referenser till gamla tv-avsnitt känns även en smula på den grå sidan. Ett par roliga detaljer i periferin dyker upp men mer än så blir det inte. Skämtkvoten per minut är emellertid hög och jag är glad att de inte gjorde en musikal av filmen som med South Park – Bigger, Longer and Uncut (1999). Inte för att den filmen inte blev bra utan för att Simpsons inte behöver sång för att vara roliga. Vilket de bevisar tillfullo i sin egen långfilm med scener efter scener som är förbaskat skojiga – ”Run!” ”Jump!” ”Rest!”.

Att göra en långfilm och inte ett tv-avsnitt är stor skillnad, så även om flera av seriens avsnitt fått mig att skratta högre och längre så lyckas filmen få mig att känna mer än serien någonsin har gjort. Stundtals är den faktiskt rörande. Scenen med Marge på videobandet får faktiskt en klump i halsen att skymta förbi och när Homer i slutet klämmer ut payoffen på en av filmens favoritcitat är det en av de mest romantiska ögonblicken i en film i år. Att kalla den sommarens höjdpunkt vore inte helt ute att cykla.

Betyg 8

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen