Filmkultur

Sky Captain and the World of Tomorrow

Ibland kommer det en filmälskare som älskar film så mycket att han vill kanalisera sin kärlek genom att göra film….

Ibland kommer det en filmälskare som älskar film så mycket att han vill kanalisera sin kärlek genom att göra film. Det är independentfilmare som slår sig in i en marknad som annars styrs av multinationella miljardbolag. Såna filmmakare har varit Sam Raimi, Peter Jackson och Robert Rodriguez, vars filmer dryper av kärlek för filmmediet. När Kerry Conran bestämde sig för att göra Sky Captain and the World of Tomorrow ville han göra en film om allt han älskade – 1930-talet, gammal hederlig sciencefiction, matinéäventyr. Resultatet är bland det härligaste som går att se på bio idag. På samma gång är det imponerande digitaltbanbrytande – hela filmen är nämligen helt filmad mot blue screen, där allting förutom huvudkaraktären är datoranimerat. Det här var en av flera filmer som använde denna approach inkluderande: Immortel (ad vitam) (2004), Casshern (2004), och snart även Sin City (2005). Fast vem som var först är diskuterbart – jag vet emellertid vart jag lägger min röst.

I denna underbara hyllning till 1930-talspastischen är handlingen förlagd till en separat verklighet av 1939. Den snokande New York-journalisten Polly Perkins nystar i en story rörande försvunna vetenskapsmän när plötsligt staden anfalls av flygande robotar. Snabbt anropas flygaresset Sky Captain som gör vad han kan för att rädda staden. Veronica och Sky Captain slår sedan sina nävar ihop för att ta reda på vem den mystiske Dr. Totenkopf är – mannen bakom robotarna och som sägs vara ute efter världen!

Sky Captain and the World of Tomorrow är ett fullfjädrat eskapistiskt spektakel – en veckopengsfilm som är ren njutning i 106 minuter. Vi bjuds varken på några Oscarframträdanden eller på ett hjärncellsknogande manus. Filmen är en hyllning till allt det man älskar hos 30-talet: Designen, filmerna, modet, kioskfiktionen – äventyr, science fiction, romantik och fantasy.
Att se en film omfamna dessa element utan att skratta åt dem eller förakta dem, utan tacklar dem helhjärtat är ren glädje. Likt Quentin Tarantinos Kill Bill: Vol. 1 (2003) som var ett kompott av allt han förälskat sig i hos filmen, har Kerry Conran valt att göra en film av sin fetisch till den klassiska filmvärlden innan de hårda censurreglerna kom i USA. Fotot är utsökt och visst känns det som vi sitter och ser på en gammal hederlig Jimmy Stewart eller Bogey-rulle.
I animeringsstudiorna har de skapat en ljussättning och foto som är det vi känner igen från de gamla klassikerna.

Efter att ha blivit visad ursprungskortfilmen på sex minuter skrev Gwyneth Paltrow på för att spela Polly Perkins för en spottstyver utan att ens ha läst ett manus. Vi får se henne göra en sorts version av Lois Lane – måhända lite väl stel men har fångat tidsandan bra. Som nämnt är det ingen prisvinnare, hon vann tidigare en Oscar för sin prestation i Shakespeare in Love (1998), men i den här filmen menas det inte heller vara något sådant.
Stilige Jude Law, som aldrig riktigt får den knuff i karriären som han förtjänar, gör närmast en version av en amerikansk Errol Flynn.
Vi får även se Giovanni Ribisi och Angelina Jolie i två biroller – båda underhållande att se, men inte minst så gör sir Laurence Olivier en comeback till filmen, 15 år efter sin död, tack vare gammalt arkivmaterial och modern teknologi.

När det gäller datoranimationerna, som nästan hela filmen består av, är det bara att buga. Det är inte meningen att allt ska vara hyperrealistiskt – snarare ha en yta av gammal textur. Ofta är det annars ett intrikat problem att inte få publiken att gräma sig över grafiken. Nu fungerar konceptet i den kontexten som den är skapad i med en väldigt stilistisk look.

Manuset är egentligen inte mycket att hurra för – men det är heller inte något jag begär av denna dagdrömmande film. Ett par stela insatser kunde ha rättats till och gärna en extra hög med syrliga kommentarer skulle ha gjort tårtan ännu godare. Dialogen var nämligen ofta undermålig och att spela mot endast blue screen gör att agerandet sviktar. I mina ögon inget som raserar utan Sky Captain and the World of Tomorrow är en imponerande och överväldigande upplevelse som jag längtat efter att få skåda på biograferna. Det är härligt att se independentfilmmakare ta saken i egna händer och göra verk av sin kärlek för filmen.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen