Filmkultur

Spider-Man 2

Sommaren 2002 slog Sam Raimis filmatisering av spindelvävhjälten kassarekord under sin premiärhelg och har sedan dess kommit att bli den…

Sommaren 2002 slog Sam Raimis filmatisering av spindelvävhjälten kassarekord under sin premiärhelg och har sedan dess kommit att bli den femte mest inkomstbringande filmen i USA:s historia. Redan innan succén var ett faktum hade Raimi satt sin kråka på att regissera en uppföljare. I USA har den högt förväntansfulla uppföljaren redan dragit på sig publikrusning. I Sverige kommer det inte bli någon skillnad, för vad Raimi har gjort här är en av de främsta serietidningsfilmerna någonsin! Sommarbion är räddad när Spindelmannen denna gång ställs mot en av hans farligaste fiender, Dr. Otto Octavius alias Doc Ock.

I ett klassiskt uppföljarmanér läggs krutet på explosiva actionscener och lättsam humor på bekostnad av en väl etsad handling. I Spider-Man 2 läggs fokus istället på Peter Parkers dubbelbottnade karaktär, när han slits mellan att vara Parker, en mesig college student, och Spindelmannen, stadens nätsvingande hjälte. Föregångaren blev lyckad tack vare en mer djupgående personlighetsfördjupning och starkare karaktärsförankring än gemene serietidningsfilm men historien var relativt enkel som inte tillfredställde mig till fullo. När förtexterna till den efterlängtade uppföljaren börjar spelas på duken så får jag direkt känslan att det här kommer bli bra, det här kommer bli bättre. I form av tecknade bilder sammanfattas tidigare händelserna medan vi samtidigt tar del av de sedvanliga förtextnamnen. På samma sätt som Raimi vävde samman serievärlden med filmens medium i ettan med scenen där Parker ritar sin dräkt så gör han det här med förtexterna.

Där Spider-Man började spinna, med sin karaktärsfokuserade ramhandling, har det nu blivit det nät av komplexa relationshistorier som tvåan är. Parkers känslor för Mary Jane Watson (Kirsten Dunst) lyser genom Tobey Maguire när de sliter i honom och vänder hans liv ut och in. Han kan inte berätta vad han känner för henne av rädsla för att Spider-mans fiender ska få reda på det och skada henne för att komma åt honom.
Nytt i ingrediensen är en större portion humor. Ofta är jag rädd att sådana tilltag ska förstöra en förväntansfull uppföljare men jag kan säga att humorn smet skickligt in i historien utan att dra ned på kvalitén. Jag var imponerad hur väl de nya manusförfattarna klarade av att spotta ut en tätare, djupare, roligare och ett mer nyanserat manus än sin föregångare och det är nog bara de två första Superman filmerna som fortfarande är bättre vad gäller serietidningsadaptioner.

När Tobey Maguire ännu en gång drar på sig trikåerna för att spela gör han det med vana. Många var rädda att han inte skulle hålla måttet första gången, nu är det emellertid ingen tvekan om saken. Ingen annan skulle ha klarat lika bra att framhäva känslostormarna inom Peter Parker, vara den nördiga studenten och samtidigt ha rollen som superhjälte. Vackra Kirsten Dunst som Mary Jane är nästan lika kluven när hon vet varken ut eller in vad Parkers känslor är för henne eller hennes för honom. Samtidigt skyller Parkers bäste vän Harry Osborn (James Franco) sin fars (Norman Osborn – the Green Goblin i föregångaren) död på Spider-Man och ifrågasätter Peters lojalitet. Franco gör en stark insats när Harry sjunker allt djupare ned i sin besatthet och ilska. Nya superskurken Doc Ock, spelad av Alfred Molina, är skönt nog lite mer nyanserad än en elak skyltdocka. Duktige Molina låter sina extra metallarmar överspela medan han själv tonar ned sig.
Ett roligt inhopp som dörrvakt görs av Sam Raimis gamla följeslagare Bruce Campbell (Evil Dead-trilogin), samt så skymtar Spindelmannen-skaparen Stan Lee och en annan följeslagare Danny Hicks förbi ett par sekunder var.

Vi kan gott konstatera att Spider-Man 2 lever och andas genom sina komplexa karaktärer och sin lättsamma stämning. Samtidigt har Sam Raimis bildspråk förbättrats och vi hittar drag från hans tidiga innovativa filmer. Lägg där till ett lager actionscener som utnyttjar det senaste inom stunts och datoranimationer till fullo. De kraftigaste dunsterna mellan Spider-Man och Doc Ock tog andan ur mig. Fastän Spider-Mans citysvingande fortfarande ser plastigt ut så har specialeffektsnivån höjts ett par snäpp sen senast. Det är emellertid inte rikligt på actionsekvenser, och tempot är oftast rätt lugnt. Men som tidigare nämnt lever filmen inte på specialeffekter eller action. Sam Raimi levererar med Spider-Man 2, som är något så udda som en djup underhållande actionfilm.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen