Sam Raimi gör med Spider-Man 3 en hattrick genom att vara den första regissör som regisserat alla tre delarna i en superhjälte-franchise. Och vilken franchise det är. Sony Pictures har tjänat miljardbelopp på den tonårsångestfyllda människospindeln vilket inte förvånar att det i dagarna blir spikat att det kommer göras inte mindre än totalt sex filmer om Peter Parker. Inte mig emot då Spider-Man 2 var den bästa serietidningsuppföljaren sedan Batman – Återkomsten och klart imponerande hankar Spider-Man 3 inte långt efter. Ni läste rätt. Gänget har faktiskt lyckats med att göra en fullkomligt solid och underhållande trea.
Peter Parker har äntligen lyckats hitta en balans mellan sin kärlek till M.J. och sina uppgifter som superhjälte. Men orosmoln anas vid horisonten. Berömmelsen som stadens räddar börjar stiga unga Parker åt huvuden medan MJs karriär skakas om i grunderna. När hans dräkt plötsligt förändras, blir svart och stärker hans krafter, påverkar detta också Peter och tar fram den mörka sidan av hans personlighet, som han måste kämpa för att kontrollera, samtidigt som nya superskurkar börjar dyka upp i varje kvarter.
Spider-Man 3 är den dyraste filmen i USAs historia med en budget på $250 miljoner. Med så mycket pengar i omlopp ligger det större press på alla inblandade att göra en film som så är publikfriande som möjligt. Jämfört med sin föregångare är filmen femton minuter längre med sin hisnande spellängd på 140 min. De extra minuterna som filmen tryckt in är rent och skärt action. Luftstriderna mellan skyskraporna ser bättre ut än någonsin samtidigt som filmen sig själv samtidigt en självklar nominering till nästa års Oscar i specialeffekter. Ibland kommer de plötsligt medan andra väntar man förväntansfullt på. Det är snyggt, effektivt och förbannat underhållande!
Humorn och fånigheten som Sam Raimi ingjutit i filmerna är vad jag finner är essentiellt för filmernas framgång och välmående. Vapendragaren Bruce Campbell har fått allt bättre cameoroller och den förklädnad han åtagit sig denna gång kommer till hundra procent dra ned flest skratt i salongen. Filmen har fått viss kritik mot den indie Peter Parker som han förvandlas till av den svarta dräkten, men de scenerna är så roliga att någon kritik har man inte tid med.
En del trådar försöks att sys ihop men den tredje installationens starkaste sida är inte de välskrivna relationerna som tvåan så bra utvecklade och närde sig på. Framförallt i fallet med Spindelmannens lika effektfulla fiender finns det brister man inte kan hymla med. Att Parker ska få stå öga mot öga mot inte en utan tre skurkar känns rätt övermodigt. Medan Eddie Brock ges en underhållande och bra uppbyggnad i form av Topher Grace så blir Venom en skurk som allt förhastigt kastas in i spelet. Utan tvekan så hade han fått förtjäna en egen film. Sandman å sin sida är en skurk som mer än någonsin håller sig i periferin.
Till sin hjälp med storyn tog Sam Raimi sin bror Ivan, som han tidigare skrivit Darkman och Army of Darkness tillsammans med, och det är i manuset som man ser störst brister jämfört med den imponerande karaktärsdrivna Spider-Man 2 rent strukturmässigt. Tack och lov är det definitivt inte så illa att man kan jämföra med X-Men 2 och dess uppföljare X-Men 3 – Last Stand. Spider-Man 3 är ett ruskigt rolig spindeläventyr som utan tvekan spinner ett nät du gärna hänger kvar i.
Handlingen dras åt alldeles för många håll men det är energiskt och spektakulärt att man gärna låter sig ryckas med. Att filmen lyckas så väl som den gör är att alla involverade är i sitt esse i sitt spel och Raimi har tryckt in tillräckligt många humoristiska sekvenser för att göra det till en solid film. Men ett varningens finger höjs för den väg franchisen kan ta om den fortsätter på det här spåret. Med det sagt, mycket nöje!
