Step Up

|

Rebellisk streetkille med oanad potential möter kulturell tjej från snobbfamilj. En historia vi är välbekanta med sedan länge. I Step Up handlar denna kärlekshistoria om dans. När bråkmakaren som gärna tar över dansgolvet på fester åker fast för skadegörelse och tvingas göra samhällstjänst på en högt ansedd skola som bland annat utbildar dansare möter han balettdansören som förtvivlat behöver en ny dansare till sin examensshow.
Regidebutanten Anne Fletcher har tidigare jobbat som koreograf för ett stort antal filmer och det är oundvikligt att inte dra paralleller till en annan dansfilm som kom för ett par år sedan som även den gjordes av en debutant som tidigare varit i dansbranschen. Den lika dåliga You Got Served (2004). För Fletcher må veta ett och annat om dans, men regi vet hon desto mindre om. Step Up saknar all form av inlevelse, romantik, gnistor eller ett vettigt manus för att ens en tonårstjej ska bli mer än måttligt intresserad. Att sedan dansscenerna heller inte var vidare mycket att ha, de i You Got Served var åtminstone häftiga att se, gör inte det hela bättre.

Channing Tatum, som vi senast såg i She’s the Man (2006), spelar gatukillen Tyler Gage som av någon anledning endast hänger med svarta. Han känns lite malplacerad när han oftast är ensam vit kille. Men det ingår väl i rollen av att vara från the hood. Tillskillnad från sin motspelerska Jenna Dewan, har han ingen tidigare karriär som dansare vilket säkerligen bidragit till att dansandet aldrig höjs några ögonbryn åt. Något förmodligt släktskap till Steven Seagal är bland det första man kommer att tänka på när man ser Tatum som inte tycks ha något annat ansiktsuttryck än att se butter ut.
I romantiska filmer är förutsägbarheten en viktig ingrediens men när man vet från ruta ett exakt hur filmen kommer gå blir det bara pinsamt. Fast viktigast är ändå kemin mellan de två intresserade, fast även om man blundar för alla ”hoppsan jag snurrade fel och hamnade två centimeter från ditt ansikte”-scener så slås det noll gnistor om paret. När dessutom den första kyssen kommer efter att Tatum så dåligt levererat sin taskigt skrivna monolog om sin uppväxt och sina mål blir det bara riktigt obekvämt. För man förstår inte hur den här relationen blivit till. Vart var all romantik?

Medan You Got Served var en kalkonrulle som var så dålig att man kunde skratta åt den så är Step Up dålig på det sätt som man mest skruvar sig åt. Man kan känna av kompetensen som ligger någonstans och puttrar, för visst är den ändå rätt snyggt gjord rent tekniskt, men för varje klyschig replik, stereotypisk relation eller dåligt agerande känner man bara hur filmen allt mer flyger ut genom fönstret. Jag blir ändå en smula överraskad, även om man kunde förvänta det, när de använder sig av samma bisarra plottwist som i You Got Served, involverande en av de yngre karaktärer, som bara känns onödigt och smaklöst.

Att saker återanvänts i film till film är inget problem så länge man själv fyller ut områdena emellan med något nytt, vilket Step Up vägrar att göra. Dock måste sägas att den har bra musik. En chans att ändå vända det till en mysig traditionell kärlekshistoria med lite dans hade funnits om Fletcher varit en bättre regissör och tvingat ur bl.a. Tatum lite mer inlevelse. Eller helt enkelt skrotat honom och tagit in en riktig dansör som definitivt skulle gjort bättre ifrån sig. Att blanda streetdance med modern dans bjuder in till en lovande premiss om två själar som hjälper varandra från olika håll på klasskalan. Men under hela filmen kan jag inte annat än att längta hem för att kunna sätta in Fame (1980) i DVD-spelaren och njuta av hur bra den är. I nästa dansfilm vill jag allt se mer glöd!

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.