Filmkultur

Stomp the Yard

Ni kan glömma Riverdance, i Stomp the Yard är det Stepping på det afroamerikanska viset som gäller. Dansstilen är populär…

Ni kan glömma Riverdance, i Stomp the Yard är det Stepping på det afroamerikanska viset som gäller. Dansstilen är populär bland amerikanska studentföreningar och kan bäst beskrivas som en blandning mellan militärmarsch och cheerleading med människor i grupp som dansar med fotarbetet i fokus.

I filmen får vi följa streetdansaren DJ Williams som efter att ha förlorat sin bror i ett gängbråk börjar på college. Där pågår en Stepping fejd mellan två föreningar som, när DJ intresserar sig för fel tjej, blir svår att inte bli inblandad i. Inte blir det bättre heller när de upptäcker DJs dolda talanger inom dansen.

Kanske är det för att det kommit så många hemskt usla dansfilmer de senaste åren, men Stomp the Yard ter sig inte så dålig som den kunde ha varit. Filmen är i princip en mer välskriven och välspelad version av kalkonen You Got Served (2004) fast med sämre dansscener. Precis som i nämnda film inleder Stomp the Yard med en dansbattle. Fast vad filmmakarna lyckades med i You Got Served misslyckas de fatalt med här. Regissören Sylvain White vräker på med snabba klipp och flashiga kameraskakningar som alla könsmogna regissörer inte kan låta bli att stoppa in i var och vareviga scen. När det kommer till danssekvenser blir resultatet ett rejält magplask med noll känsla för dans och rytm. Fram till filmens klimax är det faktiskt rent av svårt att ens veta om någon kan dansa eller ännu mindre veta om de faktiskt dansar. Att kalla Stomp the Yard en dansfilm är borderline missvisande.

Förvisso är handlingen både melodramatisk och klyschig. Som ofta utspelar sig händelserna som efter en mall. Det obligatoriska dödsfallet som alltid känns lika onödigt för handlingen, även om den i Step Up var betydligt värre, finns självklart här. För att inte nämna tjejen som inte överraskande är ihop med skolans bad guy. Men det blir aldrig löjeväckande och Columbus Short är faktiskt bra som den rätt sympatiska DJ. Dialogen faller aldrig helt platt och skådespeleriet blir heller inte något att skratta åt. Sylvain White vet någorlunda vad han håller på med hyfsad regi och fräsiga bildspråk men misslyckas att göra något eget med filmen och framförallt fylla dansen med känsla och takt. Visst är filmen inte bra men man har sett så mycket värre i genren.
Stomp the Yard sällar sig till myriaden av dansfilmer de senaste åren som glöms bort lika snabbt som de dyker upp.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen