Ta pengarna och stick

|

Vid det här laget är Woody Allen en neurotisk osäker liten man, känd för sina stormiga förhållanden, med en ny film på biorepertoaren varje år. Men det har inte alltid varit så. Han började i början av 60-talet som ståuppkomiker, och skrev skämt för kända komiker medan han då och då arbetade på en teaterpjäs. Han tog klivet in i filmindustrin när han skrev och spelade i Hej Pussycat (1965) gentemot Peter O’Toole och Peter Sellers. Efter upplevelsen bestämde han sig emellertid att alltid regissera sitt eget material och kom året därpå med den s.k. regidebuten Operation Tiger Lily (1966), där han dubbat om en Hong Kong film med en dialog som var menat att vara rolig men som idag känns väldigt tam. Äntligen så kom då Ta pengarna och stick som blev Allens riktiga regidebut och som visade med råge på vad som skulle komma. Det är en frispråkig komedi som tar ut svängarna med knasiga inlägg och roliga rekvisita skämt.

Filmen behandlas som en dokumentär om den unge misslyckade mannen Virgil Starkwell som försöker vara en förbrytare men lyckas aldrig riktigt rätt med något han gör. Vi får följa hans barndom och hans första misslyckanden med musikkarriären, som senare skulle följa i hans besatthet för bankrån. Filmen blandar scener från hans liv, med berättarröst och intervjuer av hans familj och vänner.

I denna period i Allens filmografi bestod hans filmer främst av situationskomik och något jag skulle vilja kalla rekvisita skämt, som i en episod i filmen där Allen i smyg ska fotografera nästa mål för ett bankrån och han har gömt kameran i ett bröd som han går runt och filmar med. Filmen ger både poänger och skratt, men skämten kan vid tillfällen kännas lite väl övertydliga. Det var här en bit kvar innan den stora filmskaparen Allen skulle slipas klart.
Allen-komiken skulle senare utvecklas till en mer dialogbaserad. Annie Hall (1977) blev den stora vändpunkten inte bara i utförandet utan även publikmässigt. Den vann fyra Oscarstatyetter (Bästa regi, film, manus och kvinnliga huvudroll) och propellerade Woody Allen ut i de mer erkända filmkretsarna.

I sin ungdom var Woody Allen inte den neurotiske pladdrande man vi ser honom som idag, utan en komiker full av liv och hysteriska påhitt. Han lekte ofta med slapstick och situationskomik med homager till gamla stumfilmer. Något han till fullo visade i sin moderna stumfilm Sleeper (1973). Självklart hittar vi även dessa influenser i denna hans första film.
Att vi kan hitta en självbiografisk ådra i många av hans filmer är vi nu vana vid. Ta pengarna och stick är inget undantag. Speciellt episoderna från hans ungdom kan vi hitta paralleller till liknande skildring i Radio Days (1987). Medan trombonen i filmen i verkligheten var en klarinett.

Mockumentärgreppet skulle han tillfulla bemästra med sitt mindre mästerverk Zelig (1983), nu är den inte helt lyckat då han blandar de så kallade mockumentärelementen av intervjuer med vanliga fiktionsepisoder av hans liv. Ledsagat av hans egen röst som voice over, men också en narrativ röst som berättar utefter ett dokumentärt perspektiv. Smått rörigt är det alltså. Den börjar lite ovant, men man vänjer sig allt mer med komiken och poängerna blir roligare och roligare. En scen där Allen försöker råna en bank är en klassiker.
Jag skulle vilja sammanfatta Ta pengarna och stick som ojämn men väldigt underhållande komedi. Hantverket är både uppfriskande ungdomligt med sin frispråkighet och sanslösa komik, och obalanserat som en ung man i målbrottet. Man skulle kunna kalla den en av hans sämsta, fastän den inte alls är dålig. Om man vill se en annan sida av Woody Allen eller bara är ute efter hysteriska skämt så passar sig Ta pengarna och stick utmärkt.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.