Utbölingarna Trey Parker och Matt Stone har sedan 1997 slagit hål, gång på gång, på det amerikanska etablissemanget och den osmakliga politiska korrekthet som slog till rejält i slutet av 80-talet, med sin kultförklarade tv-serie South Park. Ständiga flöden av svordomar blandat med en stor portion ironi och en förkärlek till att hyckla amerikanska kändisar har varit utmärkande drag för dessa grabbars humor. Trey Parker är den av de två som har haft vana att även sitta i registolen, och står redan bakom smärre kultfilmer som Cannibal! The Movie (1996) och inte minst hysteriska Orgazmo (1997) om mormonpojken förvandlad porrstjärna. Efter att ha sett repriser av gamla 60-tals tv-serien ”Thunderbirds”, en kultförklarad följetong kring spioner i form av marionettdockor, så fick de tu idén att göra en långfilm i samma dockformat. Vad de inte minst lyckade med var att göra en bättre film än den Thunderbirds-filmatisering som kom i fjol, där marionettkonceptet skrotades för riktiga skådespelare. Ett stort misslyckande.
Gänget driver med varje tänkbar kliché på en massa smart sätt i detta actionäventyr. När den attraktiva världspolisstyrkan, Team America, får veta att terrorister har fått tag på massförstörelsevapen, försöker de rekrytera den populära Broadwaystjärnan Gary Johnson för att infiltrera nätverket.
Som vanligt har de valt att behandla aktuella frågor med en rebellisk och galen humor. Vad som mest lockade Parker & Stone med marionettformatet var hur perfekt det var för att göra parodi på svulstiga amerikanska actionfilmer á la Michael Bay. Från början hade de tänkt göra en rak kopia av Day After Tomorrow (2004) – helt enkelt för att den var så underhållande i sig (något jag inte kan förneka). Men tillslut hamnade det på denna Michael Bay parodi som resulterade i en vilt omogen, respektlös film som slår åt alla håll, varit en besvikelse vad gäller kassaintäkter, och retat upp både Vita Huset och Sean Penn till vansinne (fastän Penn främst irriterade sig på ett uttalande av Matt Stone i en intervju). Annars är Penn en av de vänstersinnade krigkritiker som häcklas i filmen. Förutom Penn kan nämnas Alec Baldwin, Tim Robbins, Helen Hunt, Matt Damon, Janeane Garofalo som blir offer för deras komik, och som vanligt är det Trey Parker och Matt Stone som står bakom majoriteten av rösterna i filmen.
Vi har stereotyper, klyschor, en hotdog-ätande Michael Moore, en bisarr historia kring skådespelare – Team America är minst sagt en Michael Bay med en twist. Extravaganta skämt dras till sin fulla längd – vad säger man om en enminuters lång spyscen, eller när två marionetter går igenom halva Kama Sutra? Det blir alltså tydligt att Team America är en film som har mycket gemensamt med det USA som filmen parodierar/hyllar. Den är högljudd och vulgär, slår åt alla håll och retar upp människor av alla raser och politiska färger. Samtidigt så sprudlar den av härlig frispråkighet och väjer inte för den outhärdliga moralfrenzin som är pågående i stornationen, och inte att förglömma de katchiga sångerna som förgyller filmen.
Samtidigt blir humorn om vartannat tröttsam. Att ta del av vad som verkar vara flera års undertrycka svordomar och grova sexskämt kan ibland resultera i att skämt faller platt. Den bitande satir och ironi, som ständigt och jämt attackerar allt som står i dess väg (inte mycket olikt Team America styrkan), är emellertid både skönt stötande och hysteriskt kul. Inte heller kan man förneka att den indelningen av mänskligheten (kukar, fittor och rövhål) som görs i filmen inte är åtminstone en unna träffsäker. South Park: Bigger, Longer and Uncut (1999) var ett bevis på att det gick att göra en lyckad långfilmsversion av en tv-serie. Den hade å sin sida svagheter jämfört med Team America, jag fann sångerna ta alldeles för mycket plats och sänkte ned tempot på filmen lite väl mycket. I Team America är de pompösa pastischer emellertid väl använda, så allt jag har kvar att säga är: America! Fuck Yeah!
