I skräckfilmspytten finns det de gamla härliga pärlorna som siktade mer på chockeffekter än en rysande stämning. En av dessa är tysken Ulli Lommels The Boogey Man, inte att förvirra med Stephen King filmatisering med samma namn, som fick en sorts finputsning nyligen när den Sam Raimi producerade filmen, också med samma namn, släpptes. Fast det som sparkade igång mig att se den var att den användes som skräckexempel i det legendariska programmet Studio S om videovåld i början av 1980-talet. Såhär i efterhand så kan jag ärligt säga att den på långväga inte bräcker det mer kända exemplet i programmet, Motorsågsmassakern (1974), men den är heller inte så banal att man inte kan bli underhållen av den. Men förvänta er bara inte att bli ett dugg skrämda, om ni nu inte blir rädda av att se någon fastnitad med en högaffel.
Den inte något så kristallklara handlingen går som följer; en ung flicka bevittnar genom en spegel hur hennes bror mördar sin mammas älskare. Tjugo år senare är brodern stum medan flickan hunnit skaffat familj och försökt göra allt för att lämna händelsen bakom sig. När spegeln som allt bevittnades igenom splittras i bitar, frigörs älskarens onda ande som söker hämnd för sin död.
Med det charmiga tidiga 80-tals bildspråket, med närbilder på knivar och point-of-view scener, är det en fröjd att se dessa skräckfilmer bara av den anledningen. Här får vi dessutom både spegelsymbolism och barndomstrauman. Det senare kanske mest bara förvirrar eftersom det tog nästan halva filmen innan man äntligen fick svaret på vad som var filmens skurk. Ett rätt stort snedsteg i en skräckfilm att inte veta vad man ska vara rädd för. Förvirringen är till en början så stor att jag önskar att jag hade en plotsummering till hands. Varför spegeln? Och varför är brodern rädd för den när det var han som utförde dådet? Men när de vaga pusselbitarna börjar falla till plats, eller ska jag säga glasbitarna, så formar sig denna udda historia till en någorlunda förståelig sak. Samtidigt är Ulli Lommel ytterst allvarlig i sitt utförande, inga annars obligatoriska utrymmen för humorgliringar, även om det finns en hel del ofrivilligt komiska scener.
En pluspoäng får den för att det inte tar en evighet förrän någon tror på Laceys utsagor. Ofta krävs det otroliga övertalningar och bevis innan personen i fråga får hjälp.
The Boogey Man lånar friskt från både Halloween (1978) och Huset som Gud glömde (1979). För visst är huset lite likt ett annat man väl känner till. Varför den blev en av de ökända ”video nasties” i England kan man förbrylla sig över, men den har onekligen en krypande stämning. Även om den aldrig är direkt läskig. Det halvmediokra agerandet och röran till handling till trots, det finns många ”varför?”, så lyftes filmen av dess egen särprägel men framförallt av fotot. Så himla klyschig är den inte heller, bara rent effektsökeri. Sen kan den skryta med att ha den gamle suputen John Carradine i rollen som psykolog! Försök bara inte få någon koll på vad The Boogey Man egentligen handlar om. Se istället till makeupeffekterna, ett stiligt foto och det absurda och något skrämmande som filmen är. Om ni letar efter en bortglömd skräckklassiker, så kan jag svara att det inte är en film jag skulle rekommendera för er. Om ni letar efter lite allmän skön 80-talsskräck så ta för er.
