Filmkultur

Transamerica

Transamerica är en film där du möter människor som verkligen skulle kunna finnas. Där riktiga människor inte bara änglar eller…

Transamerica är en film där du möter människor som verkligen skulle kunna finnas. Där riktiga människor inte bara änglar eller hemska, utan helt enkelt lite av varje. Regi- och manusdebutanten Duncan Tucker fångar hjärtat i sina karaktärer med humana porträtt som är långt ifrån tvådimensionella. Tucker berättar en historia som trots sitt revolutionerande ämne känns oerhört universell och upplyftande för alla. Transamerica handlar om Bree, en transsexuell som är född man och som de senaste åren levt som kvinna, men filmen handlar trots detta inte om transsexualitet. Endast ett par dagar innan Bree ska genomgå sin slutliga könsbytesoperation ringer en ung man som visar sig vara hennes son. Det är början på en roadmovie som lyfter fram det vi alla längtar efter – familj, kärlek och trygghet.

Filmen erbjuder en klassisk berättelse om två människor som inte känner varandra, resandes tillsammans genom USA, från New York till Los Angeles. Sådana plots har vi alla sett förut men det här är allt annat än typiskt och känns långt ifrån de träiga bilåkningar som det annars brukar bli av dessa. Visst kantas vägen av diverse normala till kufiska karaktärer, men det är ändå de två huvudrollspersonerna som fångar all uppmärksamhet och behåller den där. Filmen är annars väldigt subtil i sitt utförande och man känner faktiskt en saknad av karaktärerna när filmen tillslut är över. Det kan vi tacka det formidabla agerandet och härligt underhållande dialogen för.
Ett tydligt tecken på att det blivit en signifikativ ändring av approach till de gamla genusfrågorna i film är faktumet att rollen som Bree spelas av en skådespelerska. Och det håller till hundra procent! Felicity Huffman, känd för tv-serien Desperate Housewives, är helt fantastisk som transsexuell och är definitivt värd att plocka hem den Oscar hon är nominerad till. Lika mycket som att Capote (2005) helt hänger på Philip Seymour Hoffmans fenomenala agerande gör Transamerica det på Huffmans. Vid sin sida har hon emellertid det nya stjärnskottet Kevin Zegers som sonen Toby. Zegers kunde lätt ha hamnat i facket som ögongodis utan talang men visar på långa vägar att han allt har mer än sitt yttre, med ett agerande som ger karaktären en stark substans.

Filmen har många underhållande stunder och är på hela taget en lättsam resa som kanske inte trycker på alla de punkter som behövs men som visar upp en nyanserad och inte minst varm bild av transsexualitet och denna familjehistoria. Räds inte för ämnet, det är nämligen svårt att inte bli charmerad av det utsökta agerandet och historian som är lätt att till sitt hjärta. Visst är den lättsam och kan tyckas väldigt simpel men det är också till dess fördel i detta mänskliga människoporträtt. Transamerica är bara ännu ett bevis på att bra stories inte behöver stora budgets för att göra fantastiska filmer.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen