Transformers: De besegrades hämnd (en svensk titel som förövrigt tar bort originaltitelns dubbeltydighet), en film av Michael Bay, en tagline som inte kunde vara mer sant. För den här filmen tillhör inte leksakerna-gone-tv-serie och filmfranchise utan mannen som älskar explosioner. Efter succén av den första (otecknade) långfilmen om Hasbro-leksakerna som tog världen med storm i mitten av 80-talet, är det ingen överraskning att uppföljaren nu smälls upp på biograferna. Som alltid när det gäller Bays storskaliga mångmiljonprojekt så var kritikerna kluvna över sina värderande ståndpunkter gentemot robotspektaklet. Yours truly fann första filmen vara en barnsligt underhållande popcornfilm som passade utmärkt för det där sommarbiobesöket man alltid är så sugen på att göra. Frågan var nu om framgångsreceptet kunde upprepas utan att smaken förlorades på kuppen. Svaret kom snabbt – JA!
Två år efter att Sam Witwicky drogs in i kampen mellan de två krigande raserna av robotiska utomjordingar – Autobots och Decepticons – är han på väg att börja i college. Medan Sam försökt börja leva ett normalt liv har Autobots tillsammans med en grupp soldater arbetat med den nya myndigheten NEST för att leta reda på förrymda Decepticons. Plötsligt börjar Sam att drabbas av syner som blixtrar förbi i hans medvetande och snart blir det tydligt att jorden och robotarna kanske delar på en historia som sträcker sig längre bak i tiden än någon trott.
Först och främst ska det inte stickas under stolen med att filmen inte har sina brister. Långt ifrån. En del av min uppgift blir därför istället att förklara varför de är lätta att förbise. Om vi börjar med våra älskade utomjordiska robotar så har ensemblen utökats med mer eller mindre uppmärksammade Transformers på båda sidor av de goda och de onda. Filmens största problem är nämligen att alla karaktärer försvinner i mängden, ännu mer än vad som skedde i föregångaren. Vi får ta en del av Shia LaBeoufs Sam Witwicky när denne tar steget att flytta hemifrån och börja på college men där tar i princip karaktärsutvecklingen slut. Transformerna talar knappt med varandra, eller med någon människa för den delen, om man bortser från de två AutoTwins som högst troligt inte kommer falla alla besökare i smaken. Vi lär aldrig känna robotarna bättre. På plus sidan är att recensentens egen favorit Decepticon Soundwave äntligen är med, men tyvärr har han fått alldeles för lite speltid. Tacka vet jag istället att både Peter Cullens, originalrösten till Optimus Prime, är tillbaka samt att dubbningsgurun Frank Welker tillkommit. Rent skådespelarmässigt gör LeBeoufs annars bra ifrån sig medan Megan Fox blivit ännu mer uppsexad samtidigt som hon återigen inte visar om hon faktiskt kan agera. Ett flertal roliga återseenden görs med karaktärer från förra filmen.
Problem nummer två är att bristen på karaktärsdjup tillsammans med det rappa tempot och hetsiga klippningen gör att handlingen blir sekundär i förmån för action. Sista halvtimmen förvandlas i princip till en fullblodig krigsfilm. Vad som egentligen händer i scenen, ja, det är en annan fråga. Man är alldeles för upptagen av alla explosioner för att bry sig om något annat. För självklart är specialeffekterna inte mindre än fantastiska, vilket de borde vara med tanke på hur mycket pengar som lagts ned på det. Pengar som syns när man ser filmen. Visst är det också specialeffekterna som är filmernas dragplåster. Precis som det ska vara. Det är ändå en film om transformerande robotar, baserad på en grupp leksaker. Transformers: De besegrades hämnd är bäst i ögonblicken som tar en tillbaka till tv-seriens atmosfär och när Bay släpper hela sin arsenal lös på duken. Det är en popcornfilm ut i fingerspetsarna och ska ses på bio, för när den väl tas ned till det mindre formatet så kommer bristerna att proportionellt bli större och det blir tydligt att under allt crash-boom-bang så fattas det personlighet. Tills det så har jag emellertid funnit den ruskigt roliga stunden i biosalongen som jag hoppats på för sommaren.
