Transformers! – More than meets the eye.
Autobots wage their battle to destroy the evil forces of the Decepticons.
Transformers! – Robots in disguise.
Tjugotre år efter att Transformers kommit till världen i form av en leksaksserie från den amerikanska tillverkaren Hasbro, som senare spann vidare som serietidning, tecknad tv-serie och långfilm, kommer nu för första gången en spelfilm om de transformerande robotarna från Cybertron. Vid rodret är ingen mindre än Michael ”Rock, The” Bay, en regissör som fått kritik för att göra sentimentalamerikansk actionsmörja. Fast inte denna gång, Michael Bay har nämligen hittat hem. Ingen kan anklaga filmen för att vara sentimental utan att trampa original serien från 1980-talet på tårna. Det ska finnas rörande relationer mellan robot och människa. Autobots ska ha en sliskigt överseende syn på människoarten. Transformers är en historia gjord för familjen. Men som vanligt är fallet när Bay gör en film kan Transformers bäst beskrivas med orden ”Crash Boom Bang”! För sjutusan vad det smäller.
Två grupper av motsättande utomjordingar, Autobots och Decepticons, kommer från en robotplanet till Jorden för att söka efter en kraftkälla i form av en kub. Den enda som kan stoppa de grymma Decepticons från att vinna striden och ta över världen är Sam Witwicky (Shia LaBeouf), en ovetande tonåring vars tankar mest kretsar kring bilar och tjejen Mikaela (Megan Fox).
Tillskillnad från flera av årets allt för komplexa storfilmer med onödiga sidospår (läs: Spider-Man 3, Pirates of the Caribbean: Vid världens ände) går det första riktiga sommaräventyret åt helt det andra hållet genom att hålla storyn så simpel som det bara går. Visst är det en tuff uppgift att göra en modern spelfilm av ett 80-tals barnprogram men filmmakarna tar inte tillvara chansen att skapa en rik mytologi som grund. Manusförfattarna Alex Kurtzman och Roberto Orci har å andra sidan förstått att publiken ser filmen för att få se jättelika robotar som spöar skiten ur varandra. Resultatet är då en 140 minuters film som är helt dedikerad till sann hardcore action. Där briljerar Bay som vanligt. Mungapande spektakel och specialeffekter som får dina ögon att poppa ut gör, trots avsaknaden av ett manus, filmen till en fartfylld åktur för alla åldrar som är så explosiv och fantastiskt snyggt gjord att man inte får missa den. Tyvärr resulterar bristen på välgödda karaktärer och handling samtidigt i ett anmärkningsvärt sämre reprisvärde. I den uppföljare som är planerad får man hoppas att de skriver in lite mer kött på benen.
Att filmindustrin ignorerar en franchises fans blev inte fallet med Transformers när Bay och producenterna hörsammade en önskan om att använda rösterna från 80-talets tv-serier för robotarna. Och för en ung man som växte upp med Optimus Prime är det underbart att höra Peter Cullens röst igen som ger lastbilsroboten en pondus och tyngd.
Transformers introducerar ett flertal karaktärer i tradition med filmer som Independence Day men Michael Bay gör misstaget att inte följa upp dem. Men det är inte bara många av periferiskådisarna som försvinner under filmens klimax utan också humorn som hade flankerat så underhållande dittills.
Det är när filmen koncentrerar sig på Shia LaBeoufs underhållande sympatiske tonåringen Sam som manusförfattarna får till det. LaBoeuf klarar mer än väl att leverera som filmens huvudrollsinnehavare. Lika mycket kan man inte säga om många andra som fått tämligen träaktiga roller att klä sig i. Josh ”Las Vegas” Duhamel är förvånansvärt likgiltig som en soldat.
Saker fortsätter lite väl länge även om de scener som ska vara spännande är det. Men tonen hålls lätt och man känner verkligen av att varje dollar av den 200 miljoners budgeten syns i filmen. Michael Bay är Hollywoods okrönte kung över explosioner. I slutändan är det också det Transformers är ämnad för – att ge en effektiv actionpackad sjuhelvetes upplevelse. Och det är precis vad den gör! Sommarens ultimata popcornfilm är här.
