“No one would have believed in the early years of the twenty-first century that our world was being watched by intelligences greater than our own.”
Med denna parafras inleds Steven Spielbergs filmatisering av H.G. Welles klassiska litterära förlaga från 1897. Berättarrösten av distinkta Morgan Freeman (Richard Burtons klassiska inläsning av boken på Jeff Waynes LP ljuder till minnes i bakhuvudet) ingjuter direkt en larger-than-life känsla som skjuter genom kroppen i stum förväntan på vad som skall komma.
De senaste filmerna som kommit ur herr Spielbergs flinka fingrar har hållit en alltifrån medioker till välgodkänt standard. När han nu återvänder till vad han kanske är mest känd för – utomjordingar – vad kan då gå fel? Inte mycket visar det sig, när han brädar tidigare science fiction försök och göra den ultimata rymdinvasionsfilmen. (Om vi bortser från klassiska Världsrymden anfaller (1956)) Ni läste rätt, Spielberg har gjort en brutal film där det visuella fyrverkeriet och utomjordingarnas kick-ass-attityd aldrig låts hämta andan för mer än en minut. Nåväl, oftast i alla fall.
På samma sätt som Orson Welles gjorde med sin radioteater och George Pal med 1953 års version har Spielberg låtit handlingen utspela sig i nutid. Med en tjusig panoramascen inleder han med att etablera Cruises karaktär, lyftkransföraren Ray Ferrier, som presenteras snabbt och effektivt vara en oansvarig förvuxen pojke. Raskt så lämpas hans två motsträviga barn från ett tidigare äktenskap över på honom när exfrun ska bort över helgen. Föga visste de att de snart skulle befinna sig i en otänkbar mardröm i ett försök att överleva utomjordingar med avancerad teknologi som håller på att utplåna mänskligheten.
Världarnas krig håller sig trogen förlagan, så vi på så sätt slipper alla onödiga tillkrystade förklaringar till vad som händer och istället är rent effektiv. Spielberg lyckas engagera oss tillräckligt i inledningen och med enkla medel gör karaktärerna levande. Att den sedan innehåller hans favorittema – en far med familjeproblem – kanske mest är lite väl uttjatat. Sanningen å säga är att det helt enkelt inte finns så mycket kött på benen att bita i när det kommer till handling. Utan att lida brist på action lyckas han med bragden att engagera oss tillräckligt emotionellt för att hålla intresset uppe om än med följden att handlingen ibland kan kännas tunn. Att just handlingen är så ”liten” är både positivt och negativt. Effektivt för en spektakelfilm men sårar möjligheten att bli riktigt bra.
Säga vad man vill säga om 80-talets Tom Cruise. I rätt händer har Cruise av Mann, Anderson, Kubrick och nu Spielberg bevisat att han definitivt kan hantera ett register av karaktärer i kontrast till hans mainstream image. Här gör han en av sina bästa roller som en stressad man som mitt i vansinnet försöker erhålla sina barns förtroende.
Dakota Fanning stjäl som vanligt varje scen hon är med i. Hon är vår tids nya läskiga barnstjärna som är kusligt skicklig; när hon ömsom ställer enerverande frågor och gråter sig igenom filmen som den brådmogna dottern Rachel.
Det är också samspelet mellan Cruises far och Fannings dotter som är centralt i filmen och som tack vare goda skådespelare blir trovärdigt fastän den effektiva etableringen, vilket tyvärr inte gäller för Justin Chatwin som har getts den något otacksamma rollen som den rebelliske tonårspojken Robbie och aldrig riktigt utvecklas. Vi hade även kunnat slippa Tim Robbins överspel och onödiga biroll.
År 1953 tvingades George Pal av den bristande teknologin att låta de fantasieggande tripoderna i boken bli tidstypiska flygande tefat som spydde strålar i diverse kulörer. Spielberg och Industrial Light & Magic har återfört de trebenta monstren i en mardrömslikform och jag kan inte säga nåt annat än att jag älskar dem! Gigantiska tornar de upp – nästan animaliska med sina slingrande metallben. Tjutet maskinerna brölar ut brummar skönt genom märgen med sin skräckinjagande klang. De är inget annat än en mardröm och jag älskar varje sekund de är i bild.
Anledningarna till att Världarnas krig fungerar är alltså flera. Att jag satt med fånigt uppspärrade ögon och mun under actionsekvenserna är ett bevis nog för mig. Att den har sina olater går dock inte att komma ifrån. Skönt nog så slipper vi den omnipotenta flaggviftningen som annars är så vanlig i amerikanska filmer – Spielberg själv borde ha klippt början och slutet på Rädda menige Ryan (1998) – fast han klarar sig inte hela vägen. Vid den sega men paranoida källarscenen mot slutet av filmen börjar han ta sig friheter och låter oss drabbas av en ”ta saken i egna händer”-scen och ett orealistiskt lyckligt slut som var alldeles för väntat, vilket tyvärr drar ned på helhetsintrycket. Bäst beskrivning, för den som skulle vilja ha en jämförelse, skulle vara en blandning mellan Independence Day (1996) och Signs (2002). Slutet är skönt nog annars i lag med boken och fungerar faktiskt tämligen väl även på film.
Imponerande är att filmen fick grönt ljus så sent som i augusti 2004 – vilket gav dem en rekordtid på 7 månader att filma innan den skulle komma på biograferna. Den må vara tunn och brista i knogarna mot ändan, men Världarnas krig är en spektakulär attraktionsfilm i dess rätta bemärkelse som håller dig fastklistrad på stolen. En popcornfilm som heter duga, men förvänta er ingen klassiker. Spielberg visar bara att han fortfarande är en regissör med starkt visuellt handlag och att han ännu kan komma med häftig effektiv underhållning på hög nivå.
