Efter 16 år har lerfigurerna Wallace & Gromit äntligen fått sig en egen långfilm. Tre kortfilmer och en Oscarstatyett senare bjuds vi alltså på ett fullfjädrat äventyr med ostälskaren och hans trogna hund. Animationsstudion Aardman har nästan blivit legendarisk i branschen med sina lerfilmer. Förutom W & G, har de gjort den tidiga skapelsen Morph som brukade rulla på SVT, Mel Gibson dubbade Chicken Run (2000) eller vad sägs om Peter Gabriels musikvideo till ”Sledgehammer”. Varför det tagit så lång tid för Aardman att släppa en ny film beror helt enkelt på vilken tid det tar för att animera i lera. Under filmningen fick de ut 3 sekunder användbart material varje dag. Kanske inte så konstigt då att det inte tog mindre än 5 år att göra Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse! För att förbereda animatörerna tränades de genom att göra tio kortfilmer med de tu i huvudrollerna som sedan släpptes på DVD. Man blir verkligen imponerad av den färdiga produkten som ärligt talat, känns som en av årets mest genuina filmer.
Wallace och hans trogne följeslagare hunden Gromit, försöker lösa mysteriet med trädgårdssabotagen i byn. Lyckas de inte så kanske inte byns årliga tävling om den största grönsaken kan gå av stapeln!
Visst är det något speciellt med leranimation som all datoranimering i världen inte kan rå på. Att bara tänka sig in i vilket fysiskt arbete som gått in i skapandet. Fast filmhistorien har lärt oss att en massa möda inte nödvändigtvis slutar i kvalité. Men det är här Wallace & Gromit visar vad de går för. Den bibehåller stämningen från kortfilmerna och vi bjuds därför på en rejäl dos charm och vits. Bäst underhållen blir den som sett något utav dem tidigare då filmen startar igång utan någon riktig introducering till husse och hund, men fungerar även på egen hand. Medan Chicken Run var en bredare traditionell handling försöker inte W & G bryta sig ut från sin isolerade värld.
Animationen är som förväntat superb. Självfallet får vi en mängd referenser till monsterfilmer, men även till andra genrer och tidigare äventyr. Målgruppsmässigt så lyckas filmen med att tilltala både ung och vuxen. Speciellt om man gillar söta kaniner – se upp för sockerchock i gullighet. Vad som kännetecknar Wallace & Gromit är skaparen Nick Parks förkärlek till uppfinningar och maskiner; en nästan besatthet till ost och en härlig typisk brittiskhet. Tillskillnad från många andra animerade filmer så satsar Park på en mörkare tagning på humorn med en stämning som håller i god ton till sköna gamla skräckklassiker.
Men hesitera inte med att dra med barnen för det, Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse är en underhållande upplevelse för hela familjen. Med den svenska dubbningen blir den ännu mer barnvänlig. Tyvärr så förstör den Peter Salls härliga röst för Wallace och hans brittiska engelska. Men vad gör man inte för att glädja de små?
Vad jag kan känna att filmen lider av är alldeles för lite vitsar. Inte för att det brister så att det knakar men de hade gärna fått proppa in fler. Att kortfilmernas unika stämning bevarats medför även att filmen nästan lika gärna kunde ha varit i samma kortfilmsformat som sina tre föregångare. Detta gör emellertid inte upplevelsen mindre angenäm och jag har svårt att se att filmen inte blir en pärla i samlingen precis som allt vi tidigare sett från lerfabriken. Enda nidsidan av det hela är att det kommer ta ytterligare fem år innan vi får se en ny juvel från Aardman.
