Romantiska komedier är en svår genre att lyckas i där knappt en av fem blir godtyckliga. De som står för flertalet av de ihågkomna är Nora Ephron och det engelska produktionsbolaget Working Title som står bakom Fyra bröllop och en begravning (1994), Notting Hill (1999) och Love Actually (2003). Det har visat sig att engelsmännens formel för en varmhjärtad rom-com slår den amerikanska som oftast är lite väl sötsliskig och moraliserande. Vad som då känns lite konstigt är när Wimbledon närmast liknar en hybrid mellan den tu. Denna kärlekssaga har placerats kring tennisplanen, och filmen börjar med att vi får lära känna huvudkaraktären – Peter Colt (Paul Bettany), en avdankad tennisspelare som hade sina glansdagar några år tillbaka. Nu ska han göra en sista spelning på Wimbledon-turneringen innan han blir tränare på en seniorklubb. Vad han inte förväntat sig är att träffa på den unga uppgående stjärnan Lizzie Bradbury (Kirsten Dunst), ett möte som gjuter liv i både Peter och hans spel.
Första halvan av filmen ges tummen upp. Historien känns egen när Peter börjar med sin tennis och han stöter ihop med Lizzie, som för en gångs skull är självständig och sin egen person samt faktiskt är i kontroll. Men under andra halvan av spelplanen blir det till något som efter hundra år av film börjat bli lite väl tjatigt. En stenålderssyn på kvinnor där hon är den starke och frispråkige men får i slutändan lida mest då hon inte kan hantera känslorna lika bra som mannen och istället tappar stinget. Man behöver inte vara feminist för att tycka att det här greppet ibland kan vara lite väl löjligt. Om hon fortsatt vara den starka person hon var hela filmen skulle det ha blivit en mer lyckad film.
Bortsett från det gör Kirsten Dunst en bra prestation som den uppgående tennisstjärnan –medan Paul Bettany är charmig och kemin finns mellan de tu. Paul Bettany var en skådespelare som imponerade på mig i Master and Commander (2003) och fungerade överraskande bra även i denna genre.
Ett sidospår som även var mer frekvent i första halvan av filmen var Peters rädsla och ångest för att bli gammal och slagen av de yngre stjärnorna. Detta skulle även ha varit något som skulle ha gett mer till filmen om man bibehållit det.
Imponerande är faktiskt tennisscenerna. Det är en spelplan vi sällan får ta del av på film. Själv så för jag tankarna till Hitchcocks Främlingar på tåg (1953) där han drog ut på en tennismatch mot slutet av filmen. Här framförs spelet riktigt snyggt med ett litet mer effektivt bildspråk. Jag är ingen tennisfantast, snarare tvärtom, men jag fann mig ändå att längta just till tennisscenerna.
I den lyckade formen av romantiska komedier har vi blivit bortskämda med komiska bifigurer som finns tillhands att slänga roliga anmärkningar och kommentarer kring sig. Detta är just vad jag saknar lite – den nu obligatoriska one-liner kompisen. Peters bror Carl (James McAvoy) har fått på sig den rollen men oftast är det han säger inte speciellt kul, men han lyckas fortfarande hålla upp stämningen väl. I biroller syns Bernard Hill och Eleanor Bron som Pauls föräldrar, och Jon Favreau som rövslickande agent. Sam Neill får emellertid inget utrymme alls och känns nästan lite malplacerad i den undanskymda rollen som överbeskyddande far till Lizzie.
Fastän många hårda ord så finner jag Wimbledon vara en trivsam och charmig berättelse med lyckade tennisscener och riktigt bra första halva. Måhända lite förutsägbar men det är också lite trivsamt ibland att veta vart det hela kan leda. Paul Bettany och Kirsten Dunst är även båda så charmiga och söta ihop att det räcker en bit. Lite mer djup till karaktärer och bikaraktärer skulle ha hjälpt, annars ser jag den som en svag femma där Wimbledon är en charmig och harmlös semilyckad rom-com som försöker göra sin röst hörd.
