Filmkultur

X-Men: The Last Stand

Filmbranschen tycks aldrig få nog av uppföljare, som är säkra kort i de giriga producenternas ögon. Fast i fallet ”X-Men”,…

Filmbranschen tycks aldrig få nog av uppföljare, som är säkra kort i de giriga producenternas ögon. Fast i fallet ”X-Men”, baserad på Marvels serietidning, känns det faktiskt befogat när Bryan Singer med X-Men 2 (2003) överklassade sin egen X-Men (2000). När det var dags att fortsätta följetongen hade emellertid Singer hoppat på att göra Superman Returns och jobbet hamnat istället tillslut på Brett Ratner. Rush Hour-regissören har sedan tillkännagivandet redan fått utstå rejäl pajkastning från seriens fankrets och till deras rätt lyckas Ratner bara med nöd och näppe ro i hamn med projektet.

I X-Men 3 – The Last Stand har man funnit ett botemedel mot mutanter vilket hotar att förändra historien för evigt. För första gången har mutanterna nu ett val: att fortsätta leva med sina krafter trots att det isolerar dem från omvärlden, eller ge upp mutantkrafterna och bli vanliga människor.

All form av intelligens som Singer injicerade om alienation och utanförskap har sugits ut och lämnat efter sig ett actionäventyr utan hjärna eller vidare mycket själ. Ett juvenilt fyrverkeri av effektdreglande och actionpumpande sekvenser som man inte kan låta bli att njuta av. För det är egentligen inte hos Ratners regi som det brister – i, vad som måste ha varit ett hjärnsläpp, har man kokat ihop ett manus som helt saknat det djup vi vant oss vid. X-Men 3 blir därför helt beroende av sina föregångare för att fungera då den inte heller gör mycket för att utveckla karaktärerna (eller de tjogtal till som introduceras i filmen). Folk dör och relationer drabbar samman ja, men vart det leder och påverkar saker får man aldrig någon riktigt klar bild av.
Wolverine, Professor Xavier, Magneto, Storm är alla publikdragare av första klass, och nu får vi även Kelsey Grammer som den blåa lurvpällen Dr. Hank McCoy a.k.a. Best. Fast när filmen som nämnt får en hel drös nya mutanter att balansera mellan hamnar bollarna på golvet. Intressanta karaktärer som Angel, Juggernaut och Multiple Man får vi aldrig känna och trots att Phoenix har mycket filmtid så får vi aldrig känna henne bättre för den skull heller. Trots det kunde jag inte hindra mig från att bli underhållen.
Vad Ratner gjort är en äkta serietidningseskapad som bjuder på en del scener som riktigt sätter fart i nördfaktorn inom en. Ändå går det inte att undvika att förklara X-Men 3 – The Last Stand som den sämsta i trilogin. Idag tycks det inte vara aktuellt med fler X-Men-filmer, fast å andra sidan väntar en Wolverine-spinoff runt hörnet och det är inte att förkasta.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen