En tid för länge sedan, innan Nakna Pistolen och innan Titta vi flyger, fanns det Kentucky Fried Movie! Filmen består av en bunt sjuka och rätt vansinniga sketcher, som inte är sammanlänkande med varandra, och därför kan det diskuteras om det verkligen är en ”film” i dess rätta mening. Men det är inget vi beger oss in på här utan går efter vad titeln säger.
Varför just då Kentucky Fried Movie? För oss svenskar så är vi inte bekanta med restaurangkedjan Kentucky Fried Chicken, som i USA ligger i topp tillsammans med McDonalds när det gäller snabbmat. Det har hänt mer än en gång att de svenska översättarna ersatt kedjan med en för oss mer bekant.
Med det sagt, så förstår man kanske lite bättre filmens titel. Eller rättare sagt namnet på komedigruppen – Kentucky Fried Theater, som bestod av David & Jerry Zucker, samt Jim Abrahams som skrev filmen. De syns själva i ett par sketcher, och det finns väl inte mycket mer att säga än att det är tur att de inte fortsatte på den banan.
Agerandet i filmen är medelmåttigt rakt igenom. Då allt är sketcher så är det olika skådespelare för varje del. Många verkar vara lätt förvirrade och nyfikna över vad de har gett sig in i, och har svårt att få till komiken rätt. En sketch är speciellt känd, många är ovetande om att den kommer från denna film, nämligen A Fistful of Yen. En parodi på kung-fu rullen Enter the Dragon. Den presenteras som långfilmen inom filmen och är även den längsta av sketcherna – närmare fyrtio minuter lång. Det är en halvdan komedi där vi känner igen en hel del av ZUZ-gängets humor från deras senare filmer. Men helt lyckad är den inte. Mycket pga. att regissören John Landis inte vet hur man ska regissera en kung-fu film. Om man vill se en bra kung-fu-parodi så se hellre Kung Pow: Enter the Fist (2002)
Filmen igenom känner vi att det är något som bubblar under ytan, men inte lyckas komma fram. Skämten känns igen, men komiken fastnar flera gånger efter halva vägen. Jag gissar bl.a. att det beror på sketchformatet. Då filmen är ojämn, och vissa sketcher sämre än andra, så blir helhetsintrycket detsamma.
För att återgå till regissören så var detta John Landis andra film, vilket märks, och en del av skulden lägger jag på honom. Men efter Kentucky Fried Movie skulle han komma att regissera en serie av rosade filmer – Blues Brothers (1980), En amerikansk varulv i London (1981) och Michael Jacksons Thriller-video för att bara nämna några.
Kultstämpeln är filmen värd, och det är lätt att gissa hur chockerande och ungdomligt fri Kentucky Fried Movie var vid tiden av sin release. Men det är även lika lätt att dra slutsatsen att stinget idag är långt förgånget. Vi har blivit så avtrubbade att vi nu kräver något mer än bara ett par bröst som pressas mot en duschruta. Vi vet att det som visas är lite uppseendeväckande, men nu vill vi att det ska vara ett skämt ovanpå det. Flera sketcher liknar sådana scenarier man själv kokar ihop i huvudet när man står och väntar på tåget hem, medan andra är genialiskt roliga. Så vi har alltså en Twist-påse att förfoga över, där alla får välja ut sin egen godbit. Om ni har humorn för det, så fastnar ni för hela påsen. Själv så ser jag filmen som en lekplats för ZUZ-gänget.
