Filmlegenden Roger Corman var mitt uppe i inspelningen av A Bucket of Blood när han fick ett telefonsamtal från en kollega som berättade om ett par kulisser han hade kvar och tänkte skrota. Corman var snabb att hejda honom. Varför inte pressa in en till film så fort han är klar med denna, inga extra kostnader för scenbygge då allt redan är klart. Så kom det sig att efter tre dagar av repetition och två och en halv dag (!) av inspelning så hade kultklassikern The Little Shop of Horrors kommit till världen. Filmen var den andra delen i en trilogi av svarta komedier, en genre som Corman själv hävdar har skapat. Jag är beredd att hålla med honom. Förvisso hade skräckfilmer innehållet komiska element men aldrig tidigare hade humorn varit en så överhängande del av handlingen. Vid det här laget hade Roger Corman hunnit växa till sig till en högst kompetent regissör med säker hand för kamerarörelser och iscensättning. Han använde flera kameror samtidigt och filmade oftast varje scen i bara en tagning. Många scener går därför utan klipp i två tre minuter. Totala budgeten för produktionen gick på häpnadsväckande låga $30,000. Idag är denna cyniska och syndigt underhållande klassiker ansedd som en av Cormans bästa filmer.
The Little Shop of Horrors är en svart komedi om den naive Seymour Krelboyne, en nördig ung floristassistent som korsar två växter och kultiverar en planta som livnär sig på mänskligt kött och blod.
En nördig yngling med dåligt självförtroende leder obehindrat till en smula harmlös slapstick. Men det är inte i snubblandet som vi finner humorn. Little Shop of Horrors är alldeles för rolig för sitt eget bästa. Ett smörgåsbord av hysteriska karaktärer och utvecklingar. Pepprandet av vitsar tar inte rast förrän jaktscenen bland däck och toaletter mot slutet av filmen och då är det bara skönt att få vila en stund. Till dess får vi höra radio annonsera att vi just fått lyssna på ”Music for old invalids”, herr Mushnik peka mot framtiden och säga ”Do you see that big sign in the sky. It is saying, ’Gravis Mushniks’. In french.” och Jack Nicholson utbrista när Seymour slutar borra, ”Oh, my God. DON’T STOP NOW!”
Filmen, som gick under arbetstiteln The Passionate People Eater, öppnar genom att kasta oss in i en pastisch på hårdkokta polisfilmer. En gravallvarlig polis vid namn Joe Fink återminns i en voiceover de fruktansvärda händelser som utspelade sig i hans slumområde. Dialogerna mellan Fink och hans kollega är korta, koncisa och känslokalla. När fru Shiva beklagar sig över att ett av Finks kollegas barn dött replikerar han i bästa Sam Spade manér ”Those are the brakes” (Sånt är livet). Fruktansvärt roligt.
Om inte för den talande plantans odödliga repliker ”Feed me. Feeeed me” som blivit en del av vår populärkultur är The Little Shop of Horrors kanske främst känd för ett persongalleri utan dess like. Varje karaktär värd en replik har skruvats två varv extra. För varje mening de tar spottas ännu en bisarr inblick i karaktären och en knasighet att skratta åt ut. Dick Miller i den ironiska twisten som en plantätande man i en film om en människoätande planta; Seymours hypokondriska mamma, vars måltider aldrig bara äts för den goda smakens skull; den ständigt återkommande kunden fru Shiva med en armada av släktingar som konstant dör och behöver begravningsblommor; och så sist men framförallt inte minst, den rollgestaltning som nästan mer än något annat stämplade epitetet kult i filmens panna: Jack Nicholson i den hysteriska rollen som masochist som njuter av smärtsamma tandläkarbehandlingar. Nicholson är bara en av många idag framstående skådespelare och regissörer (Francis Ford Coppola, Joe Dante) som började sina dagar i Roger Cormans stall.
Manusförfattaren Charles B. Griffith spelar rollen som rånare men bidrar i synnerhet med Audrey Juniors röst. Träffsäkraste rollprestationen står Mel Welles för som Gravis Mushnik med klockren komisk tajming.
Trots sin flagranta over-the-top inställning så blir det aldrig en parodi på sig själv. Ensemblen bestod av stammisar i Cormans filmer, så alla var hemmastadda och redo att ha minst lika roligt som den andre. Dessa utomvärldsliga människoliv som cirkulerar i Mushniks blomsterbutik känns så bisarra att de faktiskt skulle kunna finnas.
Fastän den inte fick så mycket uppmärksam vid sin ursprungliga release, har den sedan växt sig till en kultklassiker, mycket tack för dess låga budget och originella sinne för humor. Redan 1973 gjordes en ny tagning av filmen, men då i den mjukpornografiska Please Don’t Eat My Mother. Framförallt inspirerade filmen en scenmusikal, som sedan filmatiserades 1986 med Rick Moranis och Steve Martin i rollerna. Den gav i sin tur upphov till en animerad tv-serie, Little Shop som försvann lika snabbt som den idag är bortglömd.
På papperet så finns det mycket som arbetar emot filmen: Minimal budget, inspelningstid, produktionsvärde, independentfilm. Men bland b-filmer är The Little Shop of Horrors kung. Farsen flyger på i en outtröttlig takt tack vare Cormans skickliga regi. Säga vad man vill säga om svartvita lågbudget b-filmer. Dagens Hollywood står sig slätt mot The Little Shop of Horrors. Ett stycke filmhistoria som det nästan är en skam att ha inte ha sett.
