Filmkultur

Phantom of the Paradise

Rockmusikaler är något vi tyvärr inte blivit allt för bortskämda med och för att hitta de gamla guldkornen måste man…

Rockmusikaler är något vi tyvärr inte blivit allt för bortskämda med och för att hitta de gamla guldkornen måste man gräva lite i filmarkivens dunklare vrår. En film som lyckades göra sin sångröst hörd är kultfenomenet Rocky Horror Picture Show men redan ett par år innan de transexuella transvestiterna tog till ton släppte ingen mindre än Brian De Palma loss med sin rockversion av Gaston Lerox ”Fantomen på operan” många år innan Andrew Lloyd Webber kom på idén att sätta musik till historien. Precis som sin tidigare nämnda rockmusikal gelik blev Phantom of the Paradise en flopp när den släpptes men har sedan skapat sig ett kultanhang, framförallt i Frankrike där den på en biograf visades i hela 15 år. Brian De Palma hade ännu inte slagit igenom stort med Carrie (1976), här öser han på med en fantasifullhet som gör detta till en rock ’n’ roll bergodalbana som är värd att lystra till.
Winslow Leach är en naiv men briljant musiker som gör sitt livs misstag när han skriver den perfekta rockoperan om ”Faust”. Swan, ägaren till Death Records, vill nämligen ha musiken till sitt rockpalats ”Paradise” och stjäl den av Leach samtidigt som han sätter dit honom för droginnehav. Leach flyr men för att göra saken värre fastnar den förtvivlade musikern i en skrivpress och får ansiktet deformerat. Skivindustrin har skördat ännu ett offer, tror de… Men Leach kräver hämnd…

Det är inte bara ”Fantomen på operan” som får ha stått mall för Phantom of the Paradise, De Palma hämtar även friskt inspiration från andra skräckklassiker som ”The Picture of Dorian Gray”, ”Frankenstein” och självfallet Goethes ”Faust” till denna tragiska men rockiga saga som dessutom är en rolig satir på skivbranschen. För visst är det kul att se denna glamrock version av Leroux klassiker med platåskor, 70-talspaljetter, och allt vad som kan tänkas när det narras åt självcentrerade rockstjärnor och själsäljande, både bildligt och bokstavligt! Framförallt är det en visuell upplevelse med intressanta scenografier.
Alla De Palmas idag klassiska kännetecken slängs på oss med experimentella kameravinklar, långa tagningar och inte minst hans sedvanliga användande av splitscreens. Tekniker som idag känns lite ringrostiga men här med det flambojanta sceneriet och lekfulla historien blir det som en del av den rockiga stämningen. Homager hittar vi självklart till Hitchcock som De Palma blivit känd för att imitera.

Efter att Leach fått på sig den örnliknande masken med capen följer filmen starkast sin ursprungsroman, och vi får en manisk William Finley när han som nu som ”Fantomen” stirrar ut med svart smink runt munnen och ögat. Som twist till ”Fantomen på operan” konceptet har de slängt in en fjollig glamrock stjärna kallad Beef, spelad av den alltid lika underhållande Gerrit Graham (Bilskojarna). Graham är den enda som inte bidrar med sin egen sångröst. I rollen som Phoenix, sångerskan som fångar Leach hjärta med som även hon nårpas av Swan, spelas av söta Jessica Harper som Dario Argento senare gav huvudrollen i Suspiria. Låtskrivaren Paul Williams har inte bara komponerat musiken till filmen utan iklär sig själv rollen som den machiavelliske skivbolagschefen Swan. Även om musiken är helt klart duglig med allt från Beach Boys pop till skränig hårdrock har de inte de katchiga låtarna som man nynnar på efteråt. Något jag personligen finner höjer en musikal framför en annan.

Filmen är en högsta grad surrealistisk men framförallt flambojant musikal med skräckelement som är teatralisk i både en positiv och negativ mening. Den är så camp som den kan bli och däri ligger det stor underhållning, men samtidigt så blir denna fånighet lite väl i ansiktet. De Palma sjabblar nämligen stundtals bort handlingen när han inte ägnar sig åt att göra ett mästerverk i kitsch. Mixen av larvig komedi, skräck och rockmusikal är inte alltid lyckad. Fast att förstå varför filmen fått en kultstatus är inte svårt. Med ett Oscarsnominerat soundtrack och en innovativ regissör är Phantom of the Paradise en unik upplevelse som du onekligen kommer att älska eller hata.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen