Att mannen bakom The Crying Game (1992) och En vampyrs bekännelse (1994) skulle göra en varulvsfilm skulle man aldrig tro – men det var precis det han gjorde. Även han blev biten av frenzin i början av 1980-talet och resultatet är den rysligt bortglömda, men sanningen å säga tämligen menlösa, The Company of Wolves. Tillsammans med Angela Carter, från hennes egen novell, har Jordan skrivit manuset till denna saga. För saga är det, en symbolisk fabel som moderniserar ”Lilla rödluvan”, slänger in lite psykoanalys och feministisk filmteori och garnerar med prisbelönta specialeffekter. Den förvirrande och oengagerande handlingen går som följer, om jag får göra ett försök att beskriva:
En ung tonåring, Rosaleen (Sarah Patterson), ligger till sömns och har en obehaglig dröm, som tycks utspela sig i den närliggande skogen, där en flicka som ser ut som hennes verkliga syster jagas av vargar. Drömmen fortsätter med begravning där det visar sig att flickan har en syster, som är Rosaleen själv. Hon drömmer att hon är en medeltids bondflicka som spenderar mestadels av sin tid med sin mormor (Angela Lansbury) som berättar sagor om män som förvandlas till varulvar, vilket får den blommande flickan att bli obekväm med pojkar och män och börjar tillslut själv komma på egna varulvssagor. När hon i röd mantel och picknickkorg beger sig genom skogen för att besöka sin mormor så börjar sagorna bli verklighet…
Fastän okänd i mina öron hade ändå förväntningar börja bubbla när satte mig för att se filmen. Detta då jag själv alltid är ivrig att stifta bekantskap med nya varulvsattacker. Men The Company of Wolves, även kallad Vargarnas natt, är ingen fullmåne, knappt ens lite morrhår. Nästan hela filmen utspelar sig i Rosaleens drömvärld som är full av sexuella metaforer. Varje varulvssaga representerar pubertet, sexualitet, oskuld och mognande för en pueril tonårsflicka. Neil Jordan har gjort ett bra jobb med att göra en film som är full av tolkningar, där det är upp till betraktaren att observera och uppleva.
Men må det vara en symbolistisk handling, det krävs ändå att den är tilltalande och engagerande för att man ska orka känna det värt att djupdyka i en analys. Inledningen är förvirrande när dröm dyker in på dröm och plötsligt sitter vi i en medeltida by i en magisk skog. Sedan fortsätter den lite jämnare men man har redan blivit uttråkad, något som höll i sig till filmens slut. Nu kanske det låter väldigt hårt, men det är snarare underhållningsvärdet som bristerna ligger på. Filmen har många kvaliteter som väger upp denna bistra nedvärdering.
Scenografin i Rosaleens drömvärld är nämligen magisk. De specialeffekter som man är ute efter är imponerande, för en gångs skull ser vi något mer originellt i genren. Filmen lyckas komma med en krypande stämning i en annars latent handling.
I skådespelarstallet hittar vi Jordans fullblod, Stephen Rea, som varit med i nästan alla av dennes filmer. Rea är bara med för en kort stund men har fått förmånen att ha den mest minnesvärda scenen. Angela Lansbury spelar mysig mormor, fastän jag tycker hon spelar över lite i rollen. En brittisk skådespelare som gjort intryck på mig i bland annat Omen (1978) och Tron (1982) är David Warner, som tyvärr här är förpassad till en grå biroll som pappa. Unga och vackra Sarah Patterson gör en fin rollprestation, vilket gör det förvånande att hon endast medverkade i en till film innan hon lade av. I den passande rollen som Snövit dessutom.
The Company of Wolves är en unik film som man antingen älskar eller avfärdar. En surrealistisk fantasi som förmodligen är den mest originella varulvsfilm du kommer att snubbla över – en freudiansk vuxenversion av Rödluvan. Jag tillhör som förstått skaran som finner den alldeles för oattraktiv och pretentiöst lyrisk för att engagera. Historien är alldeles för upphackad och paketerad i symbolism så att det narrativ man försöker få ett grepp om aldrig blir tydligt nog för att intressera och istället kör fast. Den behållning som istället ligger på de enerverande och rysande varulvstransformationerna uppväger inte olaterna till fullo.
Att filmen har fallit i glömska är kanske synd, men fullt förståeligt.
