Djungelmassakern

|

Om en genrefilm blev på tapeten under slutet av 1970-talet och början på 80-talet kan ni sätta er mammas liv på att italienarna gjorde allt för att rå åt sig av succén. Antonio Margheriti var ännu en av många italienska regissörer som gjorde billigare kopior av amerikanska blockbusters för att kassera in på framgångarna. Förutom denna Vietnam film gjorde han även två filmer med David Warbeck som hämtade inspiration från Jakten på den försvunna skatten. Här är det framgångarna av filmer som Deer Hunter och Apocalypse Now som lockade fram Vietnamkriget ur den italienska filmindustrin. Vidare djupt eller filosofiskt som de tidigare två blir det vidare inte, men desto mer brutal action och underhållande krigsfilm!
Kapten Harry Morris bevittnar in bäste väns självmord och tackar därefter ja till ett topphemligt uppdrag långt in bakom fiendens linjer. Han får hjälp av en pluton erfarna soldater – däribland hårdingarna sergeant Washington (Tony King) och menig Carlos (Bobby Rhodes) – samt den medföljande fotojournalisten Jane Foster (Tisa Farrow), som lik kaptenen har förlorat alla illusioner om det ärorika kriget.

Stjärnan i den här filmen är utan tvekan David Warbeck, som blev kultförklarad i och med The Beyond, men också känd för att ha stått på listan som en potentiell James Bond innan Roger Moore lyckades snirkla sig ur tv-världen och tog ann rollen i Leva och låta dö. Warbeck hävdade sedan att han stod kvar som back-up i många år ifall Moore skulle hoppa av. I rollen som kapten Harry Morris visar han att han har tillräcklig talang och pondus för att bära upp en film på sitt namn. Lika gott kan man inte tala om Tisa Farrow, som även om hon gjorde väl ifrån sig i Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters gör det tydligt varför syrran blev en filmstjärna och inte hon. Efter ett par till italienska filmer så släppte hon även skådespelarkarriären och satsade på sjuksköterskeyrket istället. Brittiske skådisen John Steiner som gjorde flera filmer tillsammans med David Warbeck är alltid sevärd. Nu som en cynisk regelrätt kapten som försöker hålla sin pluton i schakt inuti en grotta mitt i djungeln.

Filmen känns aldrig billig som många av de italienska genrefilmerna började göra i början av 80-talet. Inspelad på plats i Filippinerna, på flera av inspelningsplatserna som Apocalypse Now filmades på, ger djungeln en miljö som är lätt att dras in i. Handlingstråden om Vietnamesernas propagandaradio är något nytt även om det används alldeles för lite. Synd bara att fantasirikedomen inte sträcker sig lika långt när det kommer till namngivningen i gruppen, vietnamesen Whou Flung Dung, kubanen Carlos, blekansiktet Stinker Smith och afro-amerikanen George ’Wash’ Washington. Alla är nästan lika skrattretande roliga.

Djungelmassakern siktar in sig på högt tempo, explosiva actionsekvenser och machobeteende istället för att fokusera på handling, karaktärsuppbyggnad eller något som ska likna ett underliggande budskap om helvetet som är krig. Visst slängs det in lite repliker och där men det känns nästan ironiskt med tanke på hur mycket filmen älskar sina krigsscener. Filmen är blodtörstigt brutal med flera gorescener som lätt slår många skräckfilmer på fingrarna. Soldater utan ben, med ett öga förlorat, ruttnande kroppar. Här är det känslochockar som ska pumpas fram ur publiken medan handlingen är tunn och klichéfylld. Dialogen och karaktärerna är stereotypa men något Djungelmassakern aldrig kommer av sig som är tråkig. Twisten i slutet är både oväntad men också fullkomligt löjeväckande ologisk. Vilket är lite ironiskt med tanke på att det är det mest originella i hela manuset. Kokosnötsjakten står annars ut från mängden genom att visa på lite eget tänkande i filmandet. Djungelmassakern är inte tillräckligt nydanande eller exploitation för att utmärka sig men är godtycklig hjärndöd underhållning och en av de mer fartfyllda krigsfilmerna från den italienska marknaden under den epoken.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *