Joe Dante är en mångsidig regissör med en försmak för originella historier. Från att ha gjort halvparodi på Spielbergs Hajen (1975) med Piraya (1978), varit delaktig i uppkomsten av varulvfilmsvågen i början av 80-talet med Howling (1981), till att göra de nu klassiska Gremlins-filmerna. Därefter bestämde sig Dante därför att göra 24-timmarsjakten – ett experiment för att se om han kunde lyckas göra en mainstream-film. Resultatet blev emellertid en ny ”Dante film”, lika fantasifull som tidigare verk.
Kaxige löjtnanten Tuck Pendelton, en amerikansk pilot, tar frivilligt del i ett experiment där han förminskas inuti en liten undervattensliknande farkost för att injiceras i en kanin. Men när en grupp tekno-terrorister försöker stjäla honom så hamnar han istället i den ovetande hypokondrikern Jack Putter. Nu är det bara Tucks flickvän Lydia (Meg Ryan), som för övrigt är journalist, som kan hjälpa dem.
För de riktiga filmälskarna så känns historien igen från Fantastic Voyage, en gammal hederlig science-fiction där en grupp läkare och vetenskapsmän injiceras i en döende diplomats kropp för hinna rädda hans liv. 24 timmarsjakten var också klarligen en sorts nyversion, och regissören var nära att kalla filmen just Fantastic Voyage 2 men namnvalet slutade med det mer neutrala Innerspace som Dante emellertid aldrig fann tillfredställande.
Filmen kom under det kreativa och fantasifulla 80-talet, där vi ofta minns filmerna som annorlunda, originella och färgstarka. 24-timmarsjakten är en av de filmer som förstärkt det intrycket.
Effekterna är förstklassiga. Scenerna från kroppens inre är lika slående idag som de var då. För att återigen propagera för min skeptiska syn på datoranimationer, så är dessa scener en utomordentlig uppvisning av gamla goda effekter i sitt esse. Effektmakarna fick även en välförtjänad Oscarstatyett för deras arbete. Mycket även för en scen där kameratricket ”force-perspection” används på ett fantasifullt sätt. Denna teknik används nu för fullt i Sagan om Ringen-filmerna för att låta en person se mindre ut än den verkligen är utan att använda några effekter.
För att nämna filmens kära aktörer och aktriser så kan jag inte tänka mig några andra namn i rollerna. Martin Short är absolut underbar som hypokondrikern Jack Putter. En egenskap som resulterar i tillfällen av slapstick, en komikform som Short har i blodet, likt så många andra komiker. Men det var genom denna film som jag fick ny respekt för Dennis Quaid. Måste tyvärr erkänna att jag blivit påverkad av hans senaste filmroller och genom den bilden fått en smärre negativ syn på honom. Nu är den emellertid bortblåst. Hur kan man motstå hans gigantiska leende? Han klarar av att agera sittandes ensam i en farkost under åttioprocent av filmens gång. Inte ska jag heller glömma den fantastiska kemin mellan Quaid och Short, fastän de endast träffas ansikte mot ansikte ett par minuter i filmen så känns inte deras dialog konstgjord och faller inte platt.
För att inte låta henne gå obemärkt så måste det nämnas att rollen som Lydia var en av Meg Ryans första stora roller efter genombrottet i Top Gun (1986).
Nu är det nog dags att dra fram de negativa sidorna; 24 timmarsjakten är inte mycket mer än en underhållande, och originell, komisk historia. En resa med godbitar och skratt, men en resa som drar ut på tiden. En komedi passar sig bäst när den spänner sig runt nittio minuter. 24 timmarsjakten är 115 min, vilket känns en aning när filmen börjar röra sig mot sitt slut. Historien kunde gott ha sluppit tio minuter, och den skulle då ha blivit ett snäpp bättre. Nu får jag istället känslan av att de tagit en god kolakaka och sedan försökt sträcka ut den för att få den att räcka längre, vilket tyvärr resulterar i delar av mer eller mindre smaklösa partier.
Men 24 timmarsjakten är fortfarande en smakfull godbit, och för mig en av de filmer som gjorde 80-talet vad det var. För de som vill ha ett originellt underhållande äventyr så passar sig 24-timmarsjakten alldeles utmärkt.
