Filmkultur

Arn – Tempelriddaren

Filmatiseringen av Jan Guillous bästsäljande romansvit om tempelriddaren Arn är Sveriges kostsammaste filmprojekt någonsin och det har inte varit utan…

Filmatiseringen av Jan Guillous bästsäljande romansvit om tempelriddaren Arn är Sveriges kostsammaste filmprojekt någonsin och det har inte varit utan avvaktande förstulna sneglingar på Richard Hoberts megakalkon Tre solar man inväntat premiären av den första av två långfilmer. Visst blir det också lite pinsamt obekvämt när svenskar försöker vara episka men i ärlighetens namn är Arn – Tempelriddaren en imponerande produktion, inte minst estetiskt, som är många steg högre än den standard vi ofta ser i svensk film.

I nådens år 1150 föds Arn Magnusson in i Folkungaätten i Västra Götaland. När han är sju överlever han en olycka, och som tack till gud som lät pojken leva skickas Arn till kloster. Där tränas han att använda sitt intellekt lika väl som sitt svärd. När han kommer hem som 18 åring förälskar han sig i flickan Cecilia, men den styrande Sverkersätten sätter käpparna i hjulet för dem. Cecilia tvingas till kloster och Arn skickas som tempelriddare till det heliga landet.

Att regissören Peten Flinth innan gjort Wallander filmen Wallander – MasterMind (2005) var långt ifrån förtroendeingivande men rent tekniskt visade han sig vara helt rätt man för jobbet. Så här episkt har vi nog aldrig sett en svensk film. Svepande kameror, riktigt snyggt foto och en scenografi som gör skäl för pengarna lyfter upp Arn – Tempelriddaren till något extra. Lika gott kan man tyvärr inte tala om manuset, som inte är dåligt, men det är inte utan sina skavanker. Den knapphändiga dialogen gör det ibland pinsamt tydligt att scener klippts bort för att fylla ut handlingen till när den visas som miniserie, där allt som sägs är väldigt melodramatiskt och är till för att föra handlingen framåt. Man har glömt bort att utveckla karaktärerna till mer än talande dockor som säger sina repliker när man trycker på en knapp och det är endast tack vare de erfarna skådespelarna som gör att de inte känns så. Sedan kan skådespelarna inte heller rå för att filmen har ljudmixats dåligt när dialogen ofta låter smått påklistrad.

Joakim Nätterqvist är inte dålig i huvudrollen som Arn, men man hade önskat att han inte porträtterats som tämligen trög genom halva filmen och låtit oss komma honom närmare in på livet. Vid hans sida hittar vi många av Sveriges skådespelarelit; Sofia Helin, Michael Nyqvist, Bibi Andersson och två generationer Skarsgård.
Filmens styrka är absolut inte manuset eller flödet som är alldeles för långsamt. Intresset hålls uppe tillräckligt för att man ska ta sig igenom filmen utan att bli uttråkad, men man önskar bara att de skruvat upp tempot och utvecklat handlingen bättre. Historien om Arn är underhållande, det hade varit trevligt att säga detsamma om filmen utan med en viss tvekan i rösten.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen