”Join us…”
Under tidiga 80-talet blossade den idag ökända videovåldsdebatten upp i Sverige. Exempel som Motorsågsmassakern användes för att framhäva de grova filmer som släpptes på video och som sades kunna orsaka våra barn stor skada. Även i England skapade dessa videovåldsfilmer rabalder där de kallades för Video Nasties, och den främsta av den, #1 Video Nasty, var Evil Dead. Blev även till så att Palace Films som gav ut filmen drogs till rättegång, men juryn förstod tursamt nog att Evil Dead hade en sådan humor och distans att den inte gick att ta på sådant ”blodigt” allvar. Troligen var branschen rädd för den påverkan den nykomna videon hade på marknaden när Evil Dead låg etta på videotoppen och slog kassarekord. Succén slog riktigt fart efter att Stephen King sett en visning under Cannes festivalen och utbrustit i media; ”Den mest skrämmande film jag någonsin sett”! Ett citat som hamnade på allt vad som rörde filmen och ännu idag finns kvar på videofodralen.
För att sammanfatta handlingen kort; en skara av fem ungdomar har hyrt en stuga mitt i en ödslig skog. När de väl har börjat slå sig till ro upptäcker de att en tidigare gäst i huset varit en professor som studerat en viss bok kallad Naturan Demonto, översatt ”Book of the Dead”. De spelar upp en ljudinspelning av professorn och råkar då samtidigt väcka till liv något som legat dött länge, en ondskefull kraft som nu är ute efter dem.
Historien bakom Evil Dead börjar ett par år innan releasen när den brådmogna skaran av collegestudenter bestående bl.a. av Sam Raimi (regissör), Robert Tapert (producent) och Bruce Campbell (aktör), alla vänner sedan många år, begav sig att göra kortfilmen Within the Woods, som spelade nära 30 minuter, för att med den kunna samla in pengar från investerare till deras verkliga projekt – nämligen Evil Dead. Within the Woods kan nästan sägas vara en kortare version av Evil Dead, en lekplats för grabbarna för vad som skulle komma, och är ett måste att ses av alla fans, fastän den idag endast går att få tag på som bootleg. Efter att gått genom hus och hem i Detroittrakterna med kortfilmen lyckades de få ihop till den ringa summan av $90,000. Med denna pott började de filma vintern -79 i en övergiven stuga i Tennesse något som idag är en av de sanna riktiga kultfilmerna med anhängare över hela världen (jag är en av dem) och som gjorde huvudrollsinnehavaren Bruce Campbell till en kultikon i sig.
Joel Coen arbetade som assisterande klippare för filmen, vilket skapade ett band regissörerna emellan. De båda gjorde cameoinhopp tillsammans i John Landis Spioner är vi allihopa (1985), medan Coen bröderna gjorde många referenser till Raimi relaterade filmer i sin underbara komedi Arizona Junior (1987).
Det är mycket att förundras och beundras över i Evil Dead, men frågan jag först ställer mig är; Är filmen läskig? Svaret är lika ekivokt som när den släpptes. Medan ena sidan av publiken skrämdes till vettet log den andra åt humorn. Idag har jag svårt att se den som speciellt läskig med sin excentriska stil, men klart är att den är exceptionell inom skräckfilmsgenren. Utan att vara egentligt läskig, på det sätt att man sitter och biter naglarna inför vad som ska komma härnäst, begåvas den fortfarande med skrämseleffekter där reflexerna flippar till i en halvsekund.
Raimi & Co tyckte att den bästa formeln för en skräckfilm var mycket blod och gore, vilket filmen också innehåller i överflöd när Evil Dead är den mest gorefyllda delen i vad som tillslut blev en trilogi, med de många skildringarna av kroppsstyckningar signerade Tom Sullivan. Vad som avskärmar den från sina sadistiska filmgelikar under sin samtid är distansen till realism – jag själv ser svårighet att ta zombieliknande karaktärer eller en hög med sprattlande kroppsdelar på speciellt stort allvar. Blod och kroppsutgjutelsen skulle här ha kunnat bli overkill om de inte gjort allt med en så härlig självironi och kärlek.
Imponerar starkast gör Sam Raimis innovativa och excentriska bildspråk som tyvärr med åren allt mer övergått till ett rent konventionellt stilspråk, vilket står tydligast i Spiderman (2002).
Om jag skulle betygsätta bildspråket i sig skulle den utan tvekan få en hög siffra. För denne exceptionella berg o dalbana, är som inget liknande. Hela filmen riktigt bubblar av berättarglädje och experimentanda. Om jag skulle rekommendera två filmer för amatörfilmare att se skulle det vara Evil Dead och Peter Jacksons debut Bad Taste (1987) för sina häftiga bildspråk. I en scen ville regissören Raimi att kameran skulle vara lutad i varje bild, något som vid den tiden var väldigt vågat men idag är tämligen vanligt, men aldrig till den grad som görs här. Eller ta den idag legendariska kameraåkningen, ”The Force”, själva Evil Dead som rusar fram genom skogen i form av kameran. Exemplen är många på de banbrytande filmtekniker som Raimi använde sig av i Evil Dead. Jag kan bara sammanfatta den totala filmupplevelsen som imponerande. Nackdelen kommer dock krypande för han tar verkligen i så det värker med att göra bildspråket så effektfullt som möjligt. Kontentan är att det håller inte helt i alla kanter. Står tydligt att han inte helt är van med verktyget.
En annan teknisk aspekt som utmärker filmen är de underbara ljudeffekterna. Ta den knäppa idén att låta det uppstå ett ljud varje gång kameran åker över bjälkar i en scen. Woom. Eller bara det underbara Evil Dead ljudet.
Vad har vi då efter så mycket beröm på de tekniska sidorna av filmen, hur stort är då underhållningsvärdet? Filmen i sig är tillika fortfarande en amatörens hantverk. Lite småseg och rätt fånig med en dialog och en bunt skådespelarprestationer som inte är allt för mycket att hurra för men det är förståeligt för en sådan produktion. Filmen blir vid tillfällen rätt vulgär, i en scen som inkluderar ett par väldigt närgångna trädgrenar. För att göra mig ett försök att sammanfatta; Hur mycket både jag och en oerhörd samling fans älskar filmen, och det faktum att den idag är en av de absolut bästa b-filmerna, så lider den också av b-filmens brister. Låg kvalitet på produktionen, taskigt agerande, och ett alldeles för febrigt försökt att ta ut svängarna med filmmediet. Inte minst det massiva utbudet av gore och splatter i filmen, gör filmen till något som inte gillas av alla.
Filmen gick från början under namnet Book of the Dead, men deras agent, legenden Irvin Shapiro, övertalade dem att ändra titeln till Evil Dead, för ”annars kommer besökarna tro att de behöver läsa i nittio minuter”. I retrospäkt ett väldigt bra råd.
Evil Dead har tagit plats som en av hörnstenarna i skräckfilmshistorian tillsammans med klassikerna Night of the Living Dead (1968) och Motorsågsmassakern (1974). Den både följde och var med och skapade de idag välkända skräckschablonerna; varav många drivs med i Scream. Evil Dead, trots de brister som fortfarande följer med en nybörjares och b-filmens brister, förtjänar sin egen speciella plats i filmhistorien.
