Concorde Affaire ’79

|

Under 27 år existerade det ett flygplan som var det yttersta beviset på excess och success. Världens enda trafikerande flygplan vars identitet levde på exklusiviteten över att smula sönder ljudbarriären. Concorde introducerades 1976 och blev direkt en symbol för en livsstil de 99 procenten bara kunde drömma om. Att det tre år senare släpptes en film som kapitaliserade på detta, rättare sagt The Concorde… Airport ’79, den tredje uppföljaren i den allt mindre populära Airport-serien, är därför en lika liten överraskning som att italienarna direkt bestämde sig för att göra en rip-off på den. För den här recensionen handlar inte om den amerikanska filmen där Alain Delon lurar George Kennedy på en dejt med en prostituerad utan om den italienska film med den rejält snarlika titeln som släpptes samma år.

Att kalla Concorde Affaire ’79 för en rip-off kanske inte var helt sant, men det sades med kärlek. Jag har alltid älskat hur italienarna under trettio år tog till sig av de amerikanska blockbusters och skapade hela genrers kring dem. Visst må väldigt många av dem också ha varit rip-offs men de gjordes alltid med en kreativitet och innovationslystenhet att det blev något eget och oftast omåttligt mer intressant av dem än sina förlagor. I det här fallet så är Concorde Affaire ’79 dessutom mer av en äventyrsthriller än en katastroffilm som sin namne.

Alla gillar inte Concorde, en oinspirerad Joseph Cotten är en av dem. Han saboterar en flygning med höghastighetsplanet så att ingen vill resa med dem i fortsättningen. För som ondsint företagschef bryr han sig inte om sådana saker som konkurrenskrafter eller människoliv heller för den delen, det är ju pengar som får världen att snurra. Otur för honom så hamnar James Franciscus, fattigmannens Charlton Heston, honom på spåren i form av journalisten Moses Brody. Spår som leder till de karibiska vattnen utanför Martinique.

För att vara en film som handlar om flygplan så utspelar sig en bedövande stor del av den under vatten. Undervattensscener kan vara bland det tråkigaste som går att se på film, strax efter sexscener. Allt går i ultrarapid, ingen dialog, det är svårt att se vem som är vem och återigen, allt går så jäkla långsamt. Men som sagt, trots att Concorde står klart och tydligt i titeln så spenderas väldigt lite tid på själva planet. Nej, istället får vi följa Franciscus, som jag alltid gillat som skådis även om han alltid hamnade som tredjehandsvalets huvudskådespelare samt Mimsy Farmer, amerikanskan som så många andra på 70-talet istället hittade en karriär i Italien. I Concorde Affaire ’79 så får hon chansen att spela hysterisk (vilket är henne specialitet), eller snarare, hon spelar bara hysterisk. I varje scen hon är. Utan någon egentligen motivation till varför. Irriterande blir hon i alla fall.

Om det är några saker dock som man alltid kan förvänta sig av en italiensk exploitationfilm så är det kasst manus och överdrivet skådespeleri, men också grym musik och fantastiskt kameraarbete. Två saker som för mig alltid gör filmupplevelsen värt det. Stelvio Ciprianis semesterkäcka musik är halva filmen, den andra halvan är tempot (om man glömmer bort vissa plotpoints då och då) som är riktigt snabbt (bortsett från undervattensscenerna självklart). Och till skillnad från många andra av de oftast misogyna, sexistiska och våldskåta italienska filmerna så är det förvånansvärt lite blod, ingen nakenhet eller sex och knappt något våld. Det är speciellt överraskande med tanke på att filmen är regisserad av Ruggero ”Cannibal Holocaust” Deodato.

Roligast med filmen är emellertid att alla bilder på själva planet Concorde är stock footage och eftersom producenterna samarbetat med flygbolagen så gör de konstant sitt yttersta för att inte ställa planet i dålig dager på något sätt. Till den grad att kaptenen efter en nära-döden-upplevelse med stor tacksamhet högt exklamerar:

Thank you, Concorde!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *