Avlyssningen

|

Francis Ford Coppolas meritlista som regissör överglänsas ofta av de klassiska mästerverken Gudfadern-filmerna och Apocalypse Now: Redux, vilket tyvärr får som följd att hans andra filmer inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Som thrillern Avlyssningen, även den ett mästerverk, som handlar om Harry Caul, en känd expert inom övervakning. Han har blivit anlitad av ett stort företag att avlyssna två personer, och tror först att det ska bli ett vanligt jobb. Men när han blir mer fascinerad av inspelningen börjar han komma på andra tankar.
Coppola hade skrivit filmens synopsis redan 1966 men kunde inte få finansiering förrän Gudfadern (1972) blev en succé. Trots detta så kom filmen i rätt tid, under samma år (1974) avgick president Nixon efter den välkända Watergate skandalen där hans kampanjkommitté avlyssnat och gjort inbrott hos det Demokratiska partiet.

Hela filmen är en illustration av paranoia. Filmen dras med ett väldigt långsamt tempo, och en diger dialog som är ovanligt tunn. Istället kryper handlingen fram och Coppola förlitar sig på stämningen, i vilken han ingjuter spänning, mystik, isolation, frågor, och inte minsta av allt paranoia. Fascinationen hos historien ligger i det magnifika användandet av ljud. Aldrig tidigare har ljudet använts på ett sådant genialiskt och effektskapande sätt, vilket påverkar allt; karaktärerna, historien och stämningen.

Jag blev stum av beundran för Gene Hackman i rollen som Harry Caul. Länge sedan jag såg en skådespelare få in så mycket känslor; att lyckas skapa en sådan fantastiskt komplex människa av en roll som säger så ovanligt få ord. Den paranoia och isolering han ingjuter i karaktären är beundransvärd. Men det som förvånade mig mest var att Hackman inte ens blev nominerad till en Oscar för rollen. Jag kan emellertid glädja mig åt att han fick en statyett två år tidigare för sitt agerande i William Friedkins French Connection, även där spelade han ruskigt bra, fast han är bättre i Avlyssningen.

Själva ”avlyssningen” utgör filmens inledning, en intressant inblick i hur välplanerad och vilket massivt arbete dessa komplicerade genomföranden är, vilket får oss att tänka hur väl utvecklad den tekniken är idag! Under filmens gång får vi hela tiden lära oss mer om denna inspelning, det är ett enda stort pussel där vi efter varje bit som givs oss försöker passa ihop dem med någon annan, men den lösning vi får fram är kanske inte det svar som väntar på oss.

Tystnaden i filmen är först nära att skrämma bort mig. Snart fann jag dock att filmens spänning och handling krupit sig så nära in på att jag var fastspänd och följde med intresse vart historien skulle leda någonstans.
Emellertid är det just tystnaden, samt det långsamma tempot, som kan få filmen att tyckas ihålig. Både tekniskt och berättarmässigt har Avlyssningen berikats med smarta och spänningsdragande tillvägagångssätt. Tyvärr så finns den onda sidan kvar och försvagar filmen tillräckligt mycket för att hamna i skuggan, samt göra den sämre än Coppolas mer kända verk.

Avlyssningens riktiga genidrag, vilket genom Coppola förvandlar en tillsynes egensinnig thriller till ett dramaturgiskt mästerverk, är filmens sista halvtimme. Du hinner inte förstå vad som hänt, och själv satt jag med gapande mun och förbryllad min när slutet kom. Det är som att något gripit tag i dina tankar och inte vill släppa dem.
Filmen ger inga raka svar. Den ställer dig där med ditt pussel framför dig och ber dig att försöka igen. Avlyssningen är en film som får ens tankar att stanna kvar långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Jag har fortfarande inte kunnat släppa den. Avlyssningen är ett nagelbitande, ett eftertänksamt och ett tekniskt mästerverk som jag tycker ska tas fram ur skuggorna och få det beröm det förtjänar.

Betyg 10

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.